Ännu en historia om sex, makt och toxiskt ledarskap

Under ed berättar hon hur hon vaknade mitt i vad som bara kan beskrivas som ett övergrepp. Utfört av Sveriges kristna råds tidigare ordförande, Daniel Alm. 

Det är tidningen Hemmets vän som beskriver händelserna, direkt från åhörarbänk i Västmanlands tingsrätt.

Hulkande hörs i rättssalen när vittnesmålet avläggs. Folk gråter. Några ber.

Kvinnan berättar om de fysiska följderna av vad han ska ha gjort. Men också om utdragen kärleksbombning, hur hon i en sårbar position med flera trauman bakom sig plockades upp av pingstledaren för själavård. En vård hon menar utmynnade i en alltmer ojämlik relation.

Hon berättar hur han säger sig vilja gifta sig med henne, att han aldrig varit kär förut. När ännu en kvinna berättar en liknande historia för rätten, anas att det kanske inte riktigt stämde.

Det här är vittnesmål. Och Daniel Alms syn är en annan – att allting var ömsesidigt. Det kommer antagligen inte att avgöras vad som är sant eller inte. 

Men rättegången handlar egentligen inte om detta, utan om Västerås Pingst bröt mot lagen eller inte när församlingen gjorde sig av med sin tidigare föreståndare. De två kvinnliga vittnena har kallats för att ge en bakgrund till det låga förtroendet för Alm.

Nu spelar det ingen roll vad utfallet blir. Rättegångens fokus har flyttat från sakfrågan till något större. Till en fråga som vi ständigt får anledning att återkomma till; Hur gör vi med osynligt maktutövande i kyrkan?

Alm var inte någon perifer Knutby-figur utan under en tid bland annat ordförande i Sveriges kristna råd, och den som bjöd in dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén att predika på pingstvännernas sommarkonferens i  Nyhem. 

En smått historisk händelse för ett samfund som tidigare i historien varit klart mer ekumeniskt avvaktande.

Alm är liksom många andra ledare en komplex personlighet. Tidigare medarbetare som arbetat nära honom har beskrivit Alm som ömsom en maktmänniska, ömsom en som hjälpt människor och fått saker gjorda. Som haft öga för detaljer och drivit saker framåt. Det sistnämnda gav honom en framstående position i sin rörelse.

Men bara för att ledare får saker gjorda, lyckas utåt och får ett stort anseende kan vi inte förutsätta att de motstår frestelsen att använda sin makt till mindre fina ändamål. Inte heller Svenska kyrkan står utan sådana här exempel i närtid.

För det är just här problemet ligger – när sådant som status, hierarki, karisma och drivkraft väger tyngre än transparens och ansvarsutkrävande i en organisation.

Vi ser det om och om igen. Kyrkor, liksom organisationer och företag, där starka ledare samlar på sig mer makt än någon enskild borde ha. Där berättelser om kärleksbombning, manipulation och tystnadskultur dyker upp först när skadan redan är skedd.

Vi behöver ta dessa nya berättelser som en möjlighet för hela den svenska kyrkligheten. En möjlighet att ta steg för tydligare samtal om var gränserna för maktutövande kan tänkas gå. För att ta visselblåsare på ännu större allvar. 

Men också en möjlighet för samtalet om att du inte hamnar på punkt 10 utan de 9 första stegen. Och om att se att maktmissbruk inte börjar i eventuella olagligheter, utan rör sig dit genom oftast år av rättfärdigande av det egna beteendet. 

Att samtala mer om detta är det mest humana vi kan göra för både den som riskerar att bli offer och förövare. Och för att våra organisationer ska bli ännu tryggare platser att vistas på.

Robert Tjernberg