Frågan kyrkan måste ställa sig: Bidrar vi till våldets djupaste orsaker?

”Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld” (1 Moseboken 6:11). Ett sakligt bibliskt konstaterande med sorgligt tidlös bäring.

När kyrkorna samlades till det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 var det i spillrorna efter ett världskrig som brutalt slagit sönder föreställningarna om Europa som en kristen idealcivilisation. 

En smärtsam insikt var att kyrkorna inte klarat att bjuda gemensamt motstånd mot krigshetsen, utan alltför ofta spätt på den. En utbredd nationalistiskt präglad kristendomstolkning blev ett redskap för att rättfärdiga världskrigets grymheter som ett nödvändigt ont – för den större sakens skull.

När kyrkorna i Sverige 100 år senare firar Ekumeniska året, under rubriken ”Tid för Guds fred”, är antalet väpnade konflikter i världen på rekord­nivå. Och trots ett sekel av fredsteologiskt arbete i den ekumeniska rörelsen används alltjämt kristet språkbruk för att legitimera aggressiva krigshandlingar. Teologiskt fungerar det som en garanti för att Gud står på den egna sidan. 

Men det sker inte med mindre än att kristendomen förfulas och kläs i dominansspråk, där styrka hyllas och svaghet föraktas. En tro som inte verkar för världens enhet, utan som redskap för polarisering.

Som kristen upplever jag det som stötande, ärligt talat som en förolämpning av den tro som kyrkan är kallad att vara ett tecken på. Det är då frestande att nöja sig med att peka på problembärarna. Patriarker och Maga-kristna i andra kyrkliga sammanhang än mitt eget. Och visst, det behöver benämnas, inte ursäktas.

Men det räcker inte att peka finger mot avarterna. Det är svårare än så. För om tanken om Kristi kyrkas enhet ska vara mer än en fernissa, gäller det inte bara när någon del av kyrkan – Kristi kropp – lider. Det gäller också när någon del drar kristendomen i smutsen, hur plågsamt det än är. Smärtan är hela kroppens, konflikten finns inom oss.

Kyrkans nödvändiga självrannsakan kan aldrig nöja sig med att riktas mot ”de andra”, utan måste också fråga sig på vilka sätt vi själva bidrar till att upprätthålla våldets djupaste orsaker.

Våldet som lösning kan i grunden ses som en ­oförmåga att uthärda konflikter – den som inte klarar att leva med en konflikt ”löser” den genom att tysta, kuva eller eliminera den andre. När någon väljer den vägen är det inte förvånande att den hotade känner sig tvungen att rusta för att försvara sig, vilket Europa nu gör.

Utan att avvisa behovet av självförsvar, hör det till kyrkans kallelse att vara en påminnelse om möjlig­heten till gemenskaper som kan härbärgera konflikter utan att tillgripa våldets logik. I kyrkans liturgiska liv gestaltas visionen söndag efter söndag. 

Den gemenskap som vi inkorporeras i vid nattvardsbordet är inte utan konflikter, men den erbjuder ett alternativ till att lösa dem genom den starkes rätt. Det är en gemenskap som inte ägs av någon av oss.

Kristus är värden, vi är gäster. Vid nattvarden finns vi inte tillsammans för att vi är lika, för att vi har vunnit eller ens för att vi är överens, utan för att vi är inbjudna. Det bygger inte på illusionen om en ”ren” gemenskap, fri från motsättningar och tvetydigheter.

Det är en kropp, Kristi kropp, som hålls samman av honom som vägrade använda sin gudomliga makt för att hotfullt dominera människor, utan som genom sin kärlek till oss drar oss samman.

Jan Eckerdal,

direktor för teologi, Sveriges kristna råd