Allas vägar bär till Rom

”Jag tror jag ska konvertera. Till påven Franciskus personligen.” Så skrev författaren och debattören Göran Rosenberg efter att den franska tidningen La Croix i våras mött ledaren för världens drygt 1,2 miljarder katoliker. Samtalet handlade om migration, islam, sekularism och Europas kristna rötter. En intervju med stora ämnen, men för de hängivna bara ännu ett av en lång rad tillfällen där påven träder fram som den globala arenans kanske främste samlande moraliska ledare.

Påven drar. Men det gör i högsta grad också den kyrka han företräder. När argentinskfödde Jorge Mario Bergoglio valdes till påve 2013 var katolicismen sedan flera år föremål för nyväckt intresse bland svenska sökare och troende.

Visst kommer en del av dem från kulturkretsar, så som katolicismen ända sedan 50-talet lockat Sveriges intellektuella elit (och dem som velat tillhöra den). Men allt fler kommer också från folkligare sammanhang, från aktivt svenskkyrkligt håll, från frikyrkan och kändissvängen.

Historiskt sett är det en anmärkningsvärd förskjutning. Katolicismen axlade i århundraden rollen som Den onda religionen. Att konvertera till den katolska tron var belagt med dödsstraff, och katoliker fick fulla medborgerliga rättigheter långt senare än judar.

Katolikskräcken var knappast unikt svensk, eller ens unikt nordeuropeisk. Även på andra sidan Atlanten frodades hatet – som dock klingade av efter valet 1961, då Vita huset plötsligt intogs av tidens mest glamourösa katolska par, John och Jackie Kennedy.

I dag innehas huvudrollen i berättelsen om den onda religionen istället av islam.

Katolicismen stod länge för den stora världen. Den var dörren ut för en hel generation konstnärer och författare som efter kriget längtade till kontinenten, bort från gränsdragningar och folkhemsk inskränkthet. Många av dem formades för livet av mötet med den katolska tron.

Men i dag? Vad är det som lockat Pia Johansson, Sara Skyttedal, Erik Helmerson, Ulf Ekman, Peder Bergqvist och alla de andra? Världen har aldrig varit så globaliserad som den är nu. Vem behöver längre en dörr ut?

Skälen är givetvis många och skiftande. Men lyssnar man till dem som konverterat dyker ofta ett eller flera av följande ledord upp:

MYSTIKEN. Katolicismen erbjuder inte en annan livsstil, ingen kostomläggning eller nya regler för vardagslivet. Däremot erbjuder den mystik. I ett land där omgivningens vanligaste fråga till den kristne är ”Så du tror alltså inte på evolutionen?” blir den katolska identiteten ett sätt att slippa belastas med svenska sekularismens rationalitetsideal. En katolik behöver helt enkelt inte stå till svars.

Genom den mystika traditionen slipper man därmed också den svenskkyrkliga mellanmjölkstron. Givetvis finns en lång rad exempel på hur Svenska kyrkan återfinner och uppdaterar kristendomens mystika arv. Givetvis är Svenska kyrkan fylld av genuint troende och bedjande kristna.

Samtidigt möts den som besöker en svenskkyrklig förrättning inte sällan av en förenklad och allmänpsykologiserande retorik. För den som tröttnat på en kyrka som ängsligt annonserar om ”gudsprat” kan den katolska tilltalstonen kännas som en befrielse. Man hittar en substans och ett djup man saknat.

 

PROTESTEN. När allt rör sig och förändras. När individualismen ständigt skördar nya segrar. Vad är då mer upproriskt än att ansluta sig till en gemenskap som uppmuntrar till lydnad och där den enskildes trostolkning alltid är underordnad traditionens?

Skeptiker som fnyser åt svenskkyrklighetens flirt med yoga och orgelmassage hittar i katolska kyrkan en efterlängtad monolitisk kvalitet. En kyrka som är konstant. Som inte svävar på målet när det gäller Jesus eller kvinnliga präster. Allt fler av dagens konvertiter är personer som varit aktiva i Svenska kyrkan och som söker en kyrka med konservativ hållning.

 

KÄLLORNA. ”Ad Fontes!”, ropade reformationens män. Till källorna! Frikyrkans misstänksamhet mot katolicismen har varit enorm. Men det var då. Frikyrkligheten är i dag ett krympande sammanhang där många blickar tillbaka till storhetstiden för några decennier sedan.

För många rör sig blicken bakåt ännu längre, till den tidiga kyrkans texter och tro. Ulf Ekman, Peter Halldorf, Magnus Malm – alla har de lockats av skimret frånfadershuset.

 

TÄNKANDET. I katolska kyrkan hittar frikyrkofolket också en intellektuell tradition de själva saknar. Och inte bara de! Vid sidan av mystik och lydnadsideal erbjuder katolicismen en miljö med stor respekt för bildning och vetenskap. Lydnad, javisst – men också en tradition där den kritiska hållningen uppmuntras. I en postsekulär tid blir den tänkande medelklassen helt enkelt en sökande tänkande medelklass. Katolska kyrkan passar dem.

 

NORMALITETEN. Bikta sig och tillbe Jungfru Maria. Vid första anblicken är kanske inte katolska kyrkans seder vad gemene man förknippar med normalt beteende. Men sett till den allmänna bilden av religiositet är de det. ”Carolakyrklighet” kallar religionsprofessorn David Thurfjell svenskens syn på tro som något halleluja-febrigt. I det perspektivet blir katolska kyrkan det lågmälda och icke-missionerande alternativet som attraherar ett nertonat svenskt kynne.

Låt oss avrunda med att säga några ord om partykänslan. Om det katolska församlingslivets förmåga att kasta sig mellan allvar och fest. För några år sedan intervjuades skådespelaren och konvertiten Pia Johansson om sin tro. I katolska kyrkan hade hon hittat ett sätt att vara kristen utan att vara tråkmåns:

– Man kan inte vara djup utan att ha en yta. Därför älskar jag stämningen i kyrkan, när gudstjänsten är slut och det plötsligt firas nånting. Utan att man riktigt förstår hur det gick till står man med ett glas sherry och tittar på någon som dansar magdans. Då är livet underbart!

RÄTTELSE: I en tidigare version av denna text kunde man förledas att tro att Edward Blom är en av dem som konverterat till katolska kyrkan. I själva verket är Edward Blom nionde generationens katolik i Sverige. Vi beklagar den felaktiga uppgiften.