Därför älskar kyrkan kändisar

Kristna kändisar väcker kyrkans hetaste dröm. Kristina Lindh synar de troendes törst efter en representant i rampljuset.

Falskare människa får man leta efter; han är ett rövhål.

Som en midsommardagsmorgon innan dimman lättat /…/ när det bara är jag och det daggvåta gräset, då längtar jag efter dig.

Första meningen handlar om Tony Irving.

Andra meningen handlar om Gud.

Första meningen är en hälsning från Marcus Birro efter att han åkt ur Let’s Dance 2010. Andra meningen är hämtad från hans kanske allra mest uppskattade krönika och är en av flera texter som återpubliceras i nya Evangelium enligt Marcus (Libris), en bok där Marcus Birro berättar om sitt liv och sin tro.

För många kristna är detta boksläpp en starkt efterlängtad händelse. Sedan Birro kom ut som troende har han varit ett av kyrkfolkets mest omtyckta affischnamn. Inte med någon skinande gloria, utan tvärtom – älskad i kraft av sin ärlighet krig livets mest sorgkantade erfarenheter. Alkoholism. Barnlöshet. Självtvivel. Kärlekstörst.

Vid sidan om Expressen är kyrkan numera Birros största scen. Det är kristenheten som omfamnar honom mest, som när tidningen Dagen i fjol utnämnde honom till Årets Förebild.

Bilden är dock kluven. För många som inte tillhör den inre fanklubben är upphöjelsen svårbegriplig. Inför bokutgivningen publicerar magasinet Filter ett ironiskt Birro-quiz som helt utgår från att det finns en bred uppslutning kring synen på Marcus Birro som en narcissistisk slugger i total avsaknad av självdistans och i stort behov av hämnd.

Och i facebookflödet skojar folk som läst instämmande i Birros senaste utspel om att de nog måste ta tempen. Läs: Den som delar Birros åsikter kan inte vara riktigt frisk.

Frågan är hur det kommer sig. Vad gör att publiken utanför kyrkans murar ser en driftkucku när många innanför ser en stjärna?

Det övergripande svaret enkelt: Därför att kyrkan hungrar efter kändisar.

De underliggande skälen till detta sug är flera.

För det första: Kändisen kommer utifrån. Marcus Birro, Carola, Göran Skytte, Dogge Doggelito. Gemensamt för de vitt skilda namn som drar lyssnare till kyrkbänkarna är att de har sina rötter utanför fromma sammanhang. I praktiken är den storyn inte alltid sann, den som skrapar på ytan upptäcker att relationen till tro och kyrka ibland funnits länge. Men i den offentliga berättelsen är det ”Från världen till kyrkan” som förmedlas.

För det andra: Kändisen bekräftar kyrkan. Med en kändis i knät får kyrkan lyster. Den som kommer utifrån upplevs som kreddig och statushöjande. Kändisen lindrar det dåliga självförtroendet.

För det tredje: Kändisen matar väckelsedrömmen. Hur många blir frälsta i Sverige 2014? Tröskeln till kyrkan är hög. Ändå lever hoppet om att mannen från gatan plötsligt kliver innanför kyrkporten och kommer till tro. Den kristna kändisen håller liv i den visionen.

För det fjärde: Kändisen syns. Kändisen är svaret på dagens vanligaste kyrkliga konferensfråga - ”Hur når vi ut?”. Han eller hon har tillgång till medieutrymme och får fram kyrkans åsikter i den allmänna debatten. De troendes hållning blir legitimerad. Kristna kändisar är för kyrkan vad utrikeskorrespondenten är för hemmaredaktionen: Vår man i världen.

För det femte: Kändisen är konservativ. Vem som helst blir inte kristen kändis. Dels för att begreppet i sig förutsätter en exklusiv definition av vad det är att vara kristen, att det går en linje mellan ”vi som tror” och ”de som inte tror”. Dels för att medielogiken gör att kristna röster i princip enbart ges plats i den mån de är villiga att bejaka rollen som moraliserande bollplank som resten av debatten kan ta spjärn emot.

Fem skäl till varför Birro funkar. Många skulle kalla det fem skäl till varför han inte gör det. Där kramringen kring de kristna kändisarna manifesterar glädjen över att vara sedd och lyckan över att det kristna budskapet sprids, ser kritikerna nämligen något helt annat: Ängslighet.

För denna grupp, som finns både innanför och utanför kyrkan, blir kändiskristendomen kontraproduktiv. De ser en kyrka som i ivern att synas framstår som lika kändisfixerad som resten av samtiden. De ser en kyrka som i ivern att vara tydlig framstår som apart.

Den kändis som togs in i värmen för att riva murar kan därför lika gärna leda till att murarna höjs. Risken är stor att kändisen bara bekräftar de redan frälsta medan de icketroende står frågande inför det som sägs.

Anpasslighet finns i alla läger. Många anser att åsikter som följer tidsandan är höjden av opportunism. Kyrkans uppgift att vara salt axlar hon därmed genom att vara en tidens motröst i frågor om familj, abort och HBTQ. I den rollen kommer kändisen in som en tydlig bärare av tron på eviga värden och en ambassadör för en kyrka som inte sneglar.

Från denna position formar han eller hon också bilden av kyrkan. Bara det väcker känslor. Den som präglar mediebilden har nämligen makt. Då spelar det ingen roll om kyrkans mest inflytelserika korridorer domineras av en annan ideologisk agenda.

Runt den kristna kändisen utspelar sig på så sätt en kamp om vem som har tolkningsföreträde i det kyrkliga åsiktsmaskineriet.

Det är naivt att tro att kändissuget bara finns i vissa kretsar. Det finns de som fnyser åt Marcus Birro men blir stjärnögda av ett författarsamtal med Kristian Lundberg. I alla läger finns exempel på profiler vars främsta drivkraft är att bygga ett eget varumärke. Synen på kändiskristendomen handlar om vilken kulturell sfär man rör sig i, vilken trostolkning man representerar och ofta också om vilken politisk grundhållning man har.

Samtidigt är den svenska offentligheten full av troendes röster, tankar och frågor utan att någon gör sak av det. Därför att varken de själva eller de delar av kyrkan som de rör sig i vill marknadsföra sig på det sättet.

Hur möter man Gud?

Andy Warhol, popkonstnären som för flera decennier sedan förutspådde kändiskulturens herravälde, rörde sig i sin tids mest omsusade celebritetskretsar. Få visste att han var djupt troende, hade hemaltare och en tummad Bibel vid sängen samt regelbundet serverade mat vid kyrkans soppkök. Tron var det mest privata. En zon som skulle fredas från det som är superstjärnans raison d'etre i massmediefabriken – att vara projektionsyta för människors verklighetsflykt.

Detta är rampljusets villkor. Oavsett om vi beundrar eller förfasar oss bygger vår relation till kändisen på principen om avstånd.

Betyder det att all tro ska stanna på kammaren? Nej. I en tid då religionsfobin brer ut sig behövs avdramatiserande berättelser för både samhällets och individens skull; problemet med kändiskristendomen är inte dess ambition att synliggöra trons relevans.

Problemet med kändiskristendomen är att den funkar så dåligt för just detta ärende.

Att Marcus Birro nu beordrats av Expressen att skriva mindre om Gud får ses som en ödets ironi i sammanhanget.

Kristina Lindh

5 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.