Espmarks vrede brinner med behärskad låga

Bok: Skapelsen, Kjell Espmark. Norstedts

”Och det är nu / och tusen år sen”. Innebörden i dessa ord löper som en tråd i varpen genom textväven Skapelsen, Kjell Espmarks nya diktsamling. Sedan debuten 1956 har han gett ut mer än fyrtio böcker och denna täta diktsvit speglar rikedomen i verket.

Även tidigare har Espmark i sin diktning satt ljus på språkets nära nog magiska förmåga att slå broar genom tid och rum. I början av Skapelsen är det ordet självt som talar. Det är ett ord som gång på gång dör och omvandlas och i någon mening återuppstår.

Är det Kristus? Nej. Det är ordet i allmänhet. Espmark skriver inte konfessionellt religiös poesi. Det kristna Ordet, vill jag som troende tillägga, är förstås större än språken och orden i mer allmän bemärkelse och omfattar därmed dessa, men då växlar vi in på ett spår som helt leder bort från Skapelsen i Espmarks bemärkelse.

I textens början sträcker sig en död mot andra döda och är samtidigt levande i samspråk med några som ännu inte fötts, några som skapelsen hoppas på. Den är ”inte färdig än. Måste få hjälp”, heter det senare i texten. De växlande jagen i Espmarks dikter ser hur vi ständigt misslyckas att axla ansvaret för denna ofärdiga skapelse.

Bland dikternas olika ”jag” finns namngivna filosofer, feminister, matematiker, kompositörer, siare och diktare. Där finns maktbärare och revolutionärer, de namnlösa utsatta och de som föröder världen. Vreden är inte att ta miste på mot dem som genom tiderna har brutit sönder mänskligheten och gjort oss till förtryckta och förtryckare, men det är en vrede som brinner med behärskad låga.

Att ordet ”text” är släkt med ordet ”textil” känns välfunnet vid läsning av dessa dikter, där ännu en tråd i varpen är de dödas ben som får nytt liv i Hesekiels visioner. Som på ett slags skriftlig motsvarighet till Bayeux-tapeten ser läsaren scener ur historien: folkmordet i Armenien för hundra år sedan, Förintelsen under ndra världskriget, en terror-attack i samtidens Afrika.

Där vandrar en gammal kvinna – den enda som överlevde massakern – ”bort för att söka de mina / i by bortom by, bortom tiden om så krävs.” Den kronologiska tiden och livscyklerna annulleras, även om boken börjar i skapelseögonblicket och slutar med minnet av Förintelsen.

Visst skymtar en tidslinje – kvinnorättskämpen Woolstonecraft kommer efter Bach och filosofen Ockham föregår ”giljotinen där karlarna vårdade jämlikheten”. Mänskligheten rör sig runt i cirklar men ändå på väg någonstans, men vart? Vi vet inte, men det ser inte så bra ut.

Efter avslutad läsning fortsätter en av bokens allra första bilder att skimra i mig: ”Jag vill sprida i er det jag förstått / som ringar över sovande vatten. / Men varför är vattnet så mörkt? / Och varför skälver det oavbrutet?”

Just här i skapelseögonblicket tycks Gud tala ur en död kropp till oss som skall komma, till resterna av oss. Espmark anmodar oss inte att höra och lyda. Han bara ser och väver. Död och evighet vävs ihop med liv och nu. En sekund, skulle man kunna säga, är tusen år hos Gud.