Gåtor och ljusglimtar hos Frostenson

Christian Braw har läst Katarina Frostensons nya diktsamling Sju grenar.

Katarina Frostenson har länge räknats som en betydande lyriker, dramatiker och översättare. Hennes nya diktsamling har fått titeln Sju grenar (Wahlström & Widstrand). Redan titeln signalerar ett medvetande om ett sammanhang, som sträcker sig längre och djupare än stunden och individen. Grenarna växer ju på stammen.

I dikten Trädet tolkar hon sin sin släkt med asp – skälvande, och ask – det urstarka. Vad hos ser hos de två träden ser hon också hos sig själv, ”alltid motsatser”.

I en annan dikt säger hon: ”Vagheten / mitt väsen... likväl fängslar mig / gräns.” Det otydliga och det definitiva, båda finns inom henne. Det definitiva är självförtärande och samtidigt finns det en läkning, som är själva livet: ”Gränsen äter sig själv / över gränsen växer det gräs.” Det är en ambivalens – eller om man så vill en mångfald – som måste få finnas i varje människa.

Katarina Frostenson arbetar med ord, men hon är sparsmakad, så sparsmakad att hon kan längta efter ordlösheten. Ett möte i tunnelbanan får henne att minnas orden om ”de i anden fattiga”, som är motsatsen till de andefattiga.

Hon skriver: ”... dessa fåmälda / jag vill vara en av dem, vill uppgå i den gamla världen / den där själ och ande råder”. Tunnelbanetåget slamrar vidare och hon frågar sig: ”... vad är det verkliga härnere”. Vid nästa station reser sig hennes medresenärer ”med leendena som bevarar världen”.

I ett annat möte finns en ung kvinna som säger: ”Du begränsar min frihet.” Katarina Frostenson svarar: ”...tacka att det inte är gränslöst att vara”. Gränsen är en gåva: ”...här är din teg, här är dina gränser / här är ditt rike...” Det handlar om en bas i tillvaron. Först då kan man ”vilja det egna och älska det andra”.

I all verklig dikt finns det både livsglädje och smärta. Hos Tegnér finns både Skaldens morgonpsalm och Mjältsjukan. Vad finns av detta hos Katarina Frostenson?

Livsglädjen glimtar fram i barndomsminnen och naturupplevelser, liksom i den mycket vackra dikten om fadern, agronomen Georg Frostenson. Livsglädjen finns också i kärleken. Smärtan är hela tiden närvarande: ”...smärtan – går igenom dig, utan bild / har du känt vad den verkligen är”.

Tillvaron är gåtfull i Katarina Frostensons diktning, men det glimtar till av ljus.

Fakta: Sju grenar



Katarina Frostenson

Wahlström & Widstrand

Christian Braw

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.