Gåtor och ljusglimtar hos Frostenson

Katarina Frostenson har länge räknats som en betydande lyriker, dramatiker och översättare. Hennes nya diktsamling har fått titeln Sju grenar (Wahlström & Widstrand). Redan titeln signalerar ett medvetande om ett sammanhang, som sträcker sig längre och djupare än stunden och individen. Grenarna växer ju på stammen.

I dikten Trädet tolkar hon sin sin släkt med asp – skälvande, och ask – det urstarka. Vad hos ser hos de två träden ser hon också hos sig själv, ”alltid motsatser”.

I en annan dikt säger hon: ”Vagheten / mitt väsen... likväl fängslar mig / gräns.” Det otydliga och det definitiva, båda finns inom henne. Det definitiva är självförtärande och samtidigt finns det en läkning, som är själva livet: ”Gränsen äter sig själv / över gränsen växer det gräs.” Det är en ambivalens – eller om man så vill en mångfald – som måste få finnas i varje människa.

Katarina Frostenson arbetar med ord, men hon är sparsmakad, så sparsmakad att hon kan längta efter ordlösheten. Ett möte i tunnelbanan får henne att minnas orden om ”de i anden fattiga”, som är motsatsen till de andefattiga.

Hon skriver: ”... dessa fåmälda / jag vill vara en av dem, vill uppgå i den gamla världen / den där själ och ande råder”. Tunnelbanetåget slamrar vidare och hon frågar sig: ”... vad är det verkliga härnere”. Vid nästa station reser sig hennes medresenärer ”med leendena som bevarar världen”.

I ett annat möte finns en ung kvinna som säger: ”Du begränsar min frihet.” Katarina Frostenson svarar: ”...tacka att det inte är gränslöst att vara”. Gränsen är en gåva: ”...här är din teg, här är dina gränser / här är ditt rike...” Det handlar om en bas i tillvaron. Först då kan man ”vilja det egna och älska det andra”.

I all verklig dikt finns det både livsglädje och smärta. Hos Tegnér finns både Skaldens morgonpsalm och Mjältsjukan. Vad finns av detta hos Katarina Frostenson?

Livsglädjen glimtar fram i barndomsminnen och naturupplevelser, liksom i den mycket vackra dikten om fadern, agronomen Georg Frostenson. Livsglädjen finns också i kärleken. Smärtan är hela tiden närvarande: ”...smärtan – går igenom dig, utan bild / har du känt vad den verkligen är”.

Tillvaron är gåtfull i Katarina Frostensons diktning, men det glimtar till av ljus.