Generande förenklat om ondska

Film: John Hron, manus och regi: Jon Pettersson, medverkande: David Thorén, Casper Sand, Johanna Hedberg, m.fl.

Kvällen den 16 augusti 1995 mördades 14-åriga John Hron av fyra nynazister vid en sjö utanför Kungälv. Mordet föregicks av en flera timmar grov misshandel, därefter slängdes kroppen i vattnet.

Det kunde ha varit ett ”vanligt” hatbrott – flera sådana inträffade under 1995 – men John Hron var en tämligen ovanlig skolkille med ett osedvanligt mod. Han trotsade envist sina plågoandars försök att förnedra honom och i stället för att själv fly över sjön simmade han tillbaka till land för att rädda sin kamrat.

Mordet väckte berättigad fasa och avsky och människor undrade, som alltid i sådana här sammanhang, hur detta kunde ske. Just här och i denna lugna idyll.

Men idyllen är inte vaccinerad mot ondska. Var och när som helst kan hatet blossa upp. Det kan vara urskillningslöst och brutalt och det kan förgöra tillvaron för många människor för all framtid.

Frågan ställs ibland ifall människor i grunden är onda eller om det onda, som utförs av människor, är resultatet av tillfälligheter, av händelser som inte alltid går att råda över. En ondskans banalitet, för att låna författaren Hannah Arendts ord.

Författaren Lars Norén inspirerades av mordet på John Hron och försökte bearbeta det i sitt drama Kyla, 2009. Och nu har långfilmsdebutanten Jon Pettersson också tagit sig an händelsen. Men där Norén problematiserade, grävde och balanserade, så krafsar Pettersson där han står och det har tyvärr inte blivit särskilt lyckat.

Jag förstår hans intentioner och tankar om att återerövra flaggan från nazisterna. Att hindra dem att ta sig rätten att med våld sprida sina sjuka idéer om nationalism och vissa rasers överhöghet. Men tyvärr präglas filmen av en närmast generande förenkling där John Hron (David Thorén) blir en superhjälte med vindpinad kalufs mot en blågul bakgrund.

Hur och varför våldet och ondskan uppstår är och förblir gåtfullt. Trots att antagonisten och blivande mördaren Rambo i Casper Sands gestaltning är rätt övertygande.

Jag är uppriktigt ledsen över att tvingas konstatera att detta inte är någon lyckad film. Men minnet av John Hron överlever säkert ändå. Och även om det brutala och nakna våldet med plågsam regelbundenhet exploderar mitt ibland oss så finns det i dag, 21 år efter mordet, en uppriktig och folklig motkraft mot extremismen. Vi får hoppas att det blir den som vinner.