Julian Assange förblir ett stort mysterium

Film: Risk. Regi: Laura Poitras

”Detta är inte filmen jag tänkte göra”, säger regissören Laura Poitras en bit in i dokumentären Risk. Då har hennes huvudperson anklagats för våldtäkt på två svenska kvinnor och tagit sin tillflykt till Equadors ambassad i London.

Risk är filmen om Julian Assange, grundaren av Wikileaks. Denna märkligt karismatiska frontfigur, som efter stora publiceringar av hemligt material från till exempel krigen i Afghanistan och Irak, framstått som en skinande riddare som kämpar för att ställa stora makthavare till svars.

Men i ljuset av våldtäktsdomarna framträder en mindre smickrande bild. Det är med en sådan självklarhet Assange propagerar för att han har rätt. Så självklart att han inte ens behöver benämna sin eventuella skuld. I stället pratar han om en ”feministisk konspiration”, eller om hur synd det är att det är två kvinnor som trätt fram. Hade det inte bara varit lättare att utpeka henne som ”en dålig kvinna”.

En ung man som demonstrerar utanför ambassaden med en ”Befria Assange”-banderoll, verkar knappt ha tänkt på att hans hjälte skulle kunna vara skyldig. Vilket väcker intressanta frågor kring synen på den som kämpar för ett högre ändamål. Våldtäkt eller inte, det spelar inte någon roll. Assange är för betydelsefull för att det ens ska behöva diskuteras.

Laura Poitras är en hyllad dokumentärfilmare som vann en Oscar för sin förra film Citizenfour. Där följde hon visselblåsaren Edward Snowden och skandalen kring NSA. Även denna film är sprängstoff. Wikileaks retar både stater och företag genom sina enorma läckor av hemligstämplat material. Poitras blir själv utmålad som säkerhetsrisk av USAs säkerhetsdepartement under filmandets gång.

Det blir därmed en film om både storpolitik, genusfrågor och personen Assange. Kanske är det ett par ämnen för mycket. Ofta känns filmen fragmentarisk, löst inramad av Poitras kommentarer: ”Jag förstår inte varför han litar på mig, för jag tror inte han gillar mig.” Men lita på henne måste han ha gjort. För hon får en unik tillgång till Assange.

Mycket av behållningen med filmen är de humoristiska scener som uppstår när hon bara följer honom med kameran. När en av Assanges medarbetare friserar honom på ambassaden, medan en annan håller upp en oval guldkantad spegel. Assange rättar kokett till en silverlock i pannan och framstår som en kejsare med sitt hov svassande kring sig.

I en annan scen följer vi med på ett hemligt möte i ett buskage, där Assange ligger raklång och viskar med en Wikileaks-advokat.

”Jag vet inte vad han planerar, jag ser bara ett steg i taget” säger Laura Poitras. Som tittare känner man samma sak, det är spännande men också frustrerande. Kanske ges vi en glimt av en organisation och en person som inte alltid hjälper de krafter de säger sig vilja hjälpa.

Assanges knarriga, lätt distanserade ton avslöjar sällan vad han egentligen tycker och tänker. ”Han förblir ett mysterium”, säger Laura Poitras själv. Jag är beredd att hålla med.

Jonatan Järbel