Samerna utsatta för kulturellt folkmord

”Hur ska några nya svenska gruvor få tillstånd om samebyar tillåts blockera minsta prospektering?” undrar Frida Wallnor (Dagens industri 12 mars 2023). Hon är rädd att långa tillståndsprocesser ska hindra brytning av det hittills största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa och konstaterar: ”Sverige måste börja offra något om det på allvar ska ske framsteg.” Wallnor uttrycker en oro och frustration som delas av fler. Den gröna omställningen verkar just nu vara på väg att frontalkrocka med samiska intressen, och vem ska väja? Frågan är inte enkel när den formuleras som ett val mellan att antingen offra samebyar eller den gröna omställningen.

Problemet är bara att Sverige inte kan börja offra samebyar. Offrandet av samiska marker och samisk kultur har pågått i många hundra år. Faktum är att det finns anledning att tala om att Sverige gjort sig skyldig till ett kulturellt folkmord på det samiska folket. Om fler samiska marker går förlorade kan det på goda grunder ses som en fortsättning på samma kulturella folkmord från den svenska statens sida. 

Men kulturellt folkmord är inte åtalbart. Anledningen är att Sverige 1948, tillsammans med andra av FN:s medlemsstater med liknande historia, röstade nej till att det skulle bli det. Många forskare har visat hur länders egenintresse styrde hur de röstade, men fram till Julia Carlzons C-uppsats (Mänskliga rättigheter, EHS, 2022) har ingen analyserat Sveriges hållning mot bakgrund av statens handlingar mot det samiska folket.

Det var så här. FN:s Folkmordskonvention utformas under en tid i Europa då lättnaden efter freden följs av fördjupade insikter om krigets härjningar. Insikten om förintelsen växer och man börjar formulera en definition som ska kunna göra folkmord åtalbara i framtiden. Folkmord som juridiskt begrepp har presenterats av juridikprofessor Raphael Lemkin, 1944. För Lemkin är ett folkmord gärningar som syftar till att förstöra en grupps vitala grundstenar med intention att förinta gruppen som helhet. Själva kulturen står i fokus, han talar om upplösning av politiska och sociala institutioner, av kultur, språk, nationella känslor och religion.

FN antar i december 1946 en resolution som slår fast att folkmord är ett internationellt brott. Samtidigt tillsätts en grupp som ska formulera konventionen som definierar brottet. I det förslag som läggs fram i december 1948 talar man, utöver det biologiska och fysiska dödandet, också om kulturellt folkmord. Man nämner handlingar som att förbjuda användning av gruppens språk i skolor, att förbjuda spridning av publikationer på gruppens språk, att förstöra eller förhindra användningen av historiska monument eller platser för tillbedjan.

I debatterna som följer diskuterar medlemsstaterna om kulturellt folkmord bör finnas med i konventionen eller inte. Kanhända förminskar skrivningen om kulturellt folkmord kraften i Folkmordskonventionen som helhet? Finns kanske kulturer som helt enkelt inte bör skyddas? Här nämner Sydafrika kannibalism som exempel. Men parallellt med den sortens invändningar finns också insikten om att flera av medlemsländerna själva skulle få juridiskt erkända folkmord i sina historier om om kulturellt folkmord blev åtalbart. 

Sverige var alltså ett av de länder som röstade nej och i sin uppsats undrar Carlzon varför. Hon går igenom såväl intern svensk kommunikation som offentliga uttalanden och noterar att Sveriges skuld gentemot det samiska folket nämns flera gånger under processens gång. Man förnekar inte Sveriges skuld gentemot det samiska folket men istället för att rösta för att kulturellt folkmord ska inkluderas i konventionen argumenterar man för att det bör ses som ett minoritetsskyddsproblem. Med andra ord argumenterar Sverige för att kulturellt folkmord inte ska bli juridiskt åtalbart. I samma andetag uttrycker man följande: ”Man kunde ställa frågan om Sverige gjort sig skyldig till kulturellt folkmord när det kristnade lapparna.”

Hade Sverige anledning att oroa sig om kulturellt folkmord hade inkluderats i Folkmordskonventionen? Länder kan visserligen inte straffas för det som hände före konventionen, men ja: Det råder inget tvivel om att Sverige hade haft anledning att se över sitt agerande i ljuset av en sådan konvention. Dagens gruvbrytning - liksom exploateringen av marker för vindkraft, infrastruktur och skogar - är långt ifrån början vad det gäller att offra samebyar i Sverige. 

Samernas traditionella marker har funnits där så länge samerna har brukat dem. Samerna fanns på plats i Sápmi långt innan den svenska nationsgränsen började dras upp. Det är det som gör samerna till ett urfolk. Här bedrevs renskötsel, jakt och fiske, här frodades samisk kultur och andlighet. 

Med tiden ökade statens intresse med ökad kolonisering som följd. Allt fler nybyggen innebar i motsvarande grad ett krympande utrymme för samerna. Den minskade tillgången på mark och vatten skedde även genom att häradsrätterna - där samerna länge dominerade i nämnderna - fick mindre makt och länsstyrelserna större. 

Med myndigheternas tilltagande flit blev nu de tidigare samiska markerna alltmer nybyggarland och allt fler statligt ägda skogar. De marker som blev kyrkans blev som regel det i samband med att kyrkorna etablerades så att prästerna kunde flytta dit och erhålla prästbord till sin försörjning.

Det var inte frågan om någon invasionsstyrka som kom seglande över ett världshav. Det brukar beskrivas som att erövringen av samernas marker inte skedde med hjälp av svärdet utan med pennan.

Till detta läggs en historia där samiska barn tas från sina hem och tvingas gå i nomadskolor, samiska barn förbjuds tala samiska i svenska skolor, samer tvångsförflyttas, skrifter på samiska hindras, samer får sina skallar mätta, barn och vuxna får klä av sig nakna och fotograferas av rasbiologiska forskare, samer assimileras och segregeras. Svenska staten splittrar samiska grupper och släkter genom att bestämma att bara vissa samer är äkta samer, nämligen de renskötande fjällsamerna utan fast adress. Än i dag känner flertalet svenskar inte till begreppen fiskesamer och skogssamer för det finns få kvar av dem i Sverige. Inte på grund av svärdet, som sagt, utan pennan. 

Samisk andlighet är i Sverige idag till stor del kristen och ofta lutherskt svenskkyrklig andlighet, i vissa delar av Sápmi med starka drag av Laestadianism. Det beror delvis på att samer tidigare har tvångskonverterats, samiska religiösa ledare dödats, religiösa symboler och heliga ting har bränts och förstörts, andliga bruk har förbjudits. 

Nu pågår försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket. Majoritetskristendomen i kyrkan får genom det samisk-kristna vidga sin föreställning om vad kristen andlighet kan vara, får lära sig att marker kan vara heliga i kristen tro. Men den resan har, till skillnad från offrandet av samisk kultur, bara börjat. De fulla konsekvenserna av försoningsprocessen återstår för Svenska kyrkan att dra. Det blev tydligt när företrädare för det samiska folket och företrädare för Svenska kyrkan i möttes för Ságastallamat 2 i Luleå 2022. Svenska kyrkan har åtagit sig att “förkunna evangelium” med respekt för samisk andlig tradition, men vilka konsekvenser för frågor om markrättigheter får detta teologiskt formulerade åtagande?

Det är senhöst i ett grådisigt Luleå. Ságastallamat 2 är ett viktigt steg i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket. Det är fredag förmiddag och på söndagen som följer ska ursäkten från kyrkan uttalas för andra gången i Luleå domkyrka. Renskötaren och jojkaren Jörgen Stenberg från Malå skogssameby står på scenen. Stämningen i den välfyllda aulan tätnar medan han talar. Inför svenska kyrkans samlade maktelit visar Stenberg, med karta efter karta över sin egen sameby, hur renarnas rörelseutrymme sakta men säkert minskat – av bebyggelse, klimatförändringar och begränsningar som var för sig inte tar helheten i anspråk men som tillsammans förintar ett kulturarv. Med sorg i rösten och vrede i blicken ber han dem som sitter på makten i Svenska kyrkan att använda sin makt för att skydda dem för vilka skogen och fjällvärlden är helig. Ja, helig. För i samisk andlighet går det inte att ersätta ett stycke mark med ett annat.

Att göra så fungerar enligt en ekonomisk logik som ser naturen som resurs, men det går inte enligt samisk logik. Stenberg förklarar: ”markerna bär min andlighet, markerna bär min helighet och markerna bär min själ, och markerna bär min skapelseberättelse”.

Det är därför inte två intressen som står mot varandra när Wallnor målar upp den förestående frontalkrocken mellan samebyar och grön omställningsindustri, utan två kulturer. Förre industriministern Karl-Petter Thorvaldsson målade samma förenklade bild som Wallnor när regeringen gav Beowulf Mining bearbetningskoncession för malmbrytning i Gállok, mitt i Jåhkågasska tjiellde samebys åretruntmarker.

Thorvaldsson nämnde inget om internationell sedvanerätt eller mänskliga rättigheter som de uttrycks i urfolksrätten, inget om att samerna är både ett av riksdagen erkänt urfolk samt ett folk vars kultur- och samfundsliv ska främjas enligt grundlagen. Tystnaden gör det lätt att förstå varför Sverige regelbundet får internationell kritik för att inte leva upp till urfolksrätten och att man inte ratificerat konventionen om urfolk (ILO 169).

Bakom tystnaden och den förenklade beskrivningen av två motstridiga intressen finns en djup klyfta där två kulturer står mot varandra på samma mark. Två kulturer med olika förståelser av vad som är värdefullt och vad som ytterst sett är heligt. 

Om det är pengar ni behöver, säger Stenberg från scenen i Luleå, varför river ni inte Gustav Vasa kyrka på Odenplan och bygger ett hotell? Då skulle Svenska kyrkan tjäna pengar till sina prästlöner. Det är helig mark för er, jag vet, men min samebys marker är helig mark för mitt folk. Tystnaden bland de hundratals åhörarna i Luleå förtätas, ingen kan resa sig och säga att han har fel. För vem har rätt att värdera den ena heligheten högre än den andra? Vem är redo att offra ett folk, en andlighet och en helighet?

Petra Carlsson Redell, professor i teologi, Enskilda högskolan Stockholm

Erik Törnlund, ordförande i Amnesty Sápmi
 

I torsdagens pappersnummer av Kyrkans Tidning, nummer 24, finns en tidigare version av artikeln. Aktuell och korrekt version är texten här på sajten.