Kristina Sandberg inbjuder till ryggmärgsläsning

Året är 2016. Hyllad för sin trilogi om Maj, en hemmafru i 1930-talets Örnsköldsvik, hastar Kristina Sandberg runt i Sverige på det ena bokeventet efter det andra. För vem vet hur länge en romanförfattares flyt håller i sig?

Inte så länge, visar det sig. Snart uppstår privata kriser – en skrämmande knöl i bröstet, en pappa som hittas död – och författandet hakar upp sig. Lösningen blir att skriva ändå, skriva om det som ligger närmast hjärtat. Kanske blundar hon för att det blir privat snarare än personligt ibland: hon bara måste få det ur sig.

Resultatet är den under våren hett omdiskuterade boken En ensam plats. Jag läser den innan jag tagit del av någon annans tyckanden och blir sedan överraskad när några recensenter visar hur provocerade de blivit.

Är det fult att ta plats med sitt lidande? För många intima detaljer om den extremt krävande cancerbehandlingen? Kristina Sandberg väcker nog avund också. Under hela sin sjukdomstid har hon haft stöd av en kärleksfull make och när boken är slut är även hennes prövning det.

Tydligt är att En ensam plats inbjuder till ryggmärgsläsning. Man kan bli både arg (uppenbarligen) och upplyft (som flera recensenter), men oavsett vilket talar Kristina Sandberg till det innersta i läsaren. Till platsen där vi har våra sår, längtor och rädslor.

Personligen berörs jag mest av det hon berättar om omgivningens reaktioner på cancerdiagnosen. Någon tycker att så mycket som hon har stressat, får hon underförstått skylla sig själv som blivit sjuk.

Många tröstar klumpigt och gör ont värre. Vissa blir provocerade eftersom cancer väcker rädsla och rädda människor ofta blir arga.

Min ryggmärgsläsning yttrar sig i att jag hela tiden vill ta författaren avsides. Snälla Kristina, berätta inte för kreti och pleti! De invaderar dig med sina tyckanden och du är för snäll och artig för att säga ifrån.

Den yttrar sig också i mitt stor­ögda registrerande av allt hon berättar om en bröstcancerpatients resa genom sjukvården. Alla kvinnor som drabbas efter henne har här ett värdefullt dokument. Skildringen är unputdownable, som deckarkritiker brukar skriva: går inte att lägga ifrån sig.

Jag tyckte mycket om Kristina Sandbergs Maj och blir lite besviken över att den nya boken lagt de litterära ambitionerna på hyllan. Efter en viss ansats till gestaltning – jag tänker framför allt på skildringen av pappan och röjandet i hans hus – tunnas boken ut litterärt till att alltmer likna dagboksanteckningar.

Men det är en randanmärkning. En ensam plats skapar en plats där vi kan vara sårbara tillsammans.