Så blev Taizé en del av Svenska kyrkan

– För mig, som för så många andra, var det framför allt gudstjänsterna som gjorde intryck, berättar Markus Holmberg om sitt första besök i Taizé 1978. Sångerna som aldrig tog slut och som var bön, reflektion och vila på en gång…

– Vi sjunger sånger från Taizé i middagsbönen varje vardag, vid en kvällsbön på tisdagar under terminerna och i högmässan och veckomässan vid kommunionen, säger Björn Bäckersten som arbetar i Vasakyrkan i Göteborg.

– I Fresta kyrka i Upplands Väsby är det då och då gudstjänst med sånger från Taizé på söndagarna, berättar Cecilia Kivling som är musiklärare. Då är jag med och spelar flöjt och hjälper till.

– Vi sjunger sånger från Taizé vid flera av dagens tideböner och vid Pilgrimsmässan på torsdagskvällar, säger Tomas Wettermark som är präst på Pilgrimscentrum i Vadstena.

”Ät mitt bröd”, ”Sjung lovsång, alla länder” och ”Känn ingen oro” sjungs så ofta i Svenska kyrkans gudstjänster att numren knappt behöver sättas upp på tavlorna. ”Sjung lovsång” hör till de sånger som fanns med i urvalet redan när 1986 års psalmbok kom, och ytterligare sju sånger från Taizé finns i Verbums tillägg till psalmboken. Många församlingar använder också någon av de samlingsutgåvor med sånger från Taizé som Wessmans musikförlag har gett ut.

Kommuniteten i Taizé, en liten by en timmes bilväg från Lyon och nära gränsen till Schweiz, grundades under andra världskriget. Hela dess musikhistoria ryms på mindre än 80 år – men samtidigt sträcker den sig långt bakåt.

– När bröderna här började be tillsammans sjöng de psaltarpsalmer i stämmor, berättar broder Johan. De tyckte mycket om att sjunga! Det finns en samling med tonsättningar av psaltarpsalmer på franska, och de är ganska svårsjungna, men det var dem bröderna använde vid sina böner.

Broder Johan kom själv till kommuniteten på 1960-talet och tog i många år emot i stort sett alla svenskar som kom till Taizé. Många frågor som han fick gällde musiken, och han berättade ibland om ögonblicket som gav bröderna en ledtråd:

– Broder Roger var orolig för att människor som kom hit på besök inte kunde delta i bönen utan bara lyssnade på bröderna som sjöng. Men en kväll hade vi en grupp italienska ungdomar på besök, och vi bad dem att sjunga något för alla under kvällsbönen. De sjöng en enkel sång på latin, ”Laudato si o mio Signore” – och efter en liten stund märkte vi att alla i kyrkan sjöng med.

Det var en av de impulser som gjorde att kommuniteten började prova nya sånger i sitt böneliv, och i samarbete med tonsättaren Jacques Berthier valde bröderna ut bibelord och korta böner som tonsattes och blev sånger, ibland så korta som fyra takter. En del skrevs i kanonform men de flesta fick fyrstämmig sats. Bröderna sjöng vid sina morgonböner, middagsböner, kvällsböner och högmässor, och deras gäster tog med musiken hem.

– Jag och några vänner från Stiftsgården i Rättvik, där jag arbetade då, åkte till Taizé första gången i påsktid 1978, berättar Per Harling. Det är alltså 40 år sedan! Vi blev djupt gripna av den intensiva bönegemenskapen, inte minst i och genom sångerna. Då hade ännu inte några sånger översatts till svenska. 

– Sommaren 1978 tågluffade jag runt i Europa, berättar Markus Holmberg som är kaplan i Västerås domkyrka. Jag hade hört om en plats med namnet Taizé – på den tiden kunde man resa med tåg ända fram till byn – och jag viss-te inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men besöket blev avgörande för min framtid.

För honom, ”som för så många andra”, var det framför allt gudstjänsterna i Försoningskyrkan som gjorde intryck. Han talar om sångerna som aldrig tog slut och som var bön, reflektion och vila på en gång.

– Det här var när musiken i svenska kyrkor fortfarande ofta var mycket traditionell. Den första utgåvan av Psalmer och visor hade kommit 1976, och vi hade så smått börjat sjunga bibelvisor och engelska koraler – men musiken från Taizé hade ett annat djup. Några av oss som hade besökt Taizé tog med sångerna till studentsammanhang i Uppsala.

– Jag kom i kontakt med sångerna under 1970-talets senare hälft, säger Björn Bäckersten, vid studentsamlingar i Göteborg och Lund. Det var inte förrän 1997 som jag själv kom till Taizé, men sedan har jag varit där många gånger.

Ulf Samuelsson, kyrkomusiker i S:ta Eugenia i Stockholm, fick se noter:

– Min första kontakt med Taizés musik var det röda häftet som Anders Ekenberg var redaktör för. Det var det första Taizéhäftet som gavs ut i Sverige, och jag köpte det när jag var kyrkomusiker i Nybro i slutet av 1980-talet. Vi åkte med våra ungdomar på de stora nyårsmötena tre år i rad.

Jacques Berthiers orgelmusik är vad som i den klassiska musikens värld brukar kallas nutida, men i samarbetet med bröderna experimenterade han med renässansens och barockens klanger och modeller. Ovanpå en kort ackordsekvens som var församlingens fyra stämmor la han sångsolostämmor och instrument i olika kombinationer. Ofta fick solisterna sjunga längre delar av till exempel psaltarpsalmer medan församlingen upprepade sina ord. Det blev flexibel musik, och varje sångtillfälle kunde bli en unik version.

– Jag mötte musiken från Taizé i Kumla kyrkas ungdomskör, berättar Cecilia Kivling. Vi använde en hel del av sångerna, och jag fick sjunga solo ibland och spela flöjtstämmor ibland. När det skulle vara direktsänd TV-gudstjänst en påsk från Kumla kyrka insåg producenten plötsligt, en halvtimme före sändning, att det fattades några minuter. Jag ringde hem till pappa som kom med flöjten så fort han kunde, och så la vi till en Taizésång som jag fick spela till. Det var lite spännande!

– Mina föräldrar hade ett kassettband med Taizésånger när jag var liten. Det är mitt första minne av Taizésånger, berättar Pär Eliasson som är gitarrist och bor i Uppsala. När jag först kom till Taizé märkte jag att de spelade klassisk gitarr till, och det tyckte jag var roligt eftersom jag själv spelade.

Gitarren i Taizé är elektronisk – ett specialinspelat gitarrljud i en klaviatur som bröderna turas om att spela på. Under veckorna sjungs sångerna a cappella och med enbart gitarrljudet och sångsolon, och på lördagar och söndagar utgör några av veckans besökare en ensemble och spelar till. På möten runtom i världen kan ensemblen bestå av allt från två till 20 personer plus kör.

De flesta av sångerna finns översatta till många språk, men bara ett i taget används. Traditionen att växla mellan latin och svenska, till exempel, har uppstått utanför Taizé – liksom begreppet Taizémässa.

Broder Matthew är sedan ungefär tio år den broder som har mest kontakt med kommunitetens svenska vänner, och han är en av de två bröder som kommer till Jönköping i april.

– Tidigare har vi bröder tyckt att det går bra att svenskarna använder Taizémässa som ett begrepp när de talar om en gudstjänst där sånger från Taizé sjungs. Nu inser vi mer och mer att det ordet gör att människor föreställer sig en särskild gudstjänstordning och tror att det är så mässan firas i Taizé – och så har det aldrig varit, säger han.

Att gudstjänsterna i Taizé inte innehåller någon predikan innebär inte att bröderna tycker att man kan klara sig utan:

– Om vi mötte våra gäster här enbart i kyrkan, då skulle vi förstås lägga in något slags predikan i bönerna, säger broder Jasper. Men som tur är har vi dem här hos oss i en hel vecka, hela dagen varje dag, så vi har gjort bibel-
introduktionerna till en separat del av dagen.

– Taizé är namnet på en kommunitet i Frankrike och inte ett koncept eller en rörelse, säger broder Matthew. Vi vill uppmuntra unga människor att engagera sig i sina hemförsamlingar. Om de vill använda sånger från Taizé där så är det fint, och då är vi glada om de talar om ”bön med sånger från Taizé”.

– De är lätta att lära, de är pregnanta, de blir lätt en daglig bön, säger Tomas Wettermark. Min favorit just nu är ”Il Signore ti ristora”. Men ”Du som är livets källa” är också viktig för mig.

– Orsaken till att sångerna från Taizé fortfarande sjungs över hela världen är nog mångfasetterad, säger Per Harling. Dels är de så korta att man ganska snart lär sig dem utantill, dels är de så melodiskt enkla, dels handlar det naturligtvis om upprepningen som gör att de vandrar inåt mot de inre källorna, dels kan man ju med hjälp av grannar i kyrkbänken lätt falla in i andra stämmor. Och det är just böner man sjunger. Kyrkofadern Augustinus berömda uttryck gäller verkligen: ”Den som sjunger ber dubbelt upp”.