Teresa vill se mer religion i politisk debatt

Tron har tusen ansikten.

I en intervju för SVT förklarade religionsprofessorn David Thur-fjell strax före jul varför personlig tro ses som pinsam och suspekt i Sverige. Att berätta för omvärlden att man tror på Gud är en komma ut-process, förklarade han.

Att den beskrivningen är korrekt gör inte helt andra bilder mindre sanna. Till exempel de som säger att normal svensk luthersk tro är harmlös. Det menar Teresa Callewaert.

– Lutheranska protestanter flyger under radarn och kan undgå kritik som drabbar andra troende. Vi utmålar gärna vår egen tro som ljus, ofarlig och nästan sekulär i kontrast till framför allt islam.

Positionen är bekväm. Men den tar inte ansvar.

– Kristen vit medelklass står inför ett viktigt vägval. Antingen fortsätter vi utnyttja den privilegierade semioffentliga roll vi har och bidrar därmed till att andra religioner misstänkliggörs. Eller så blir vi en brygga mellan det som framstår som ofarligt och andra religiösa traditioner.

Teresa Callewaert arbetar som komminister i Allhelgonaförsamlingen i Lund. I våras lade hon fram sin avhandling Theologies speak of justice. I den studerar hon sex samtida teologer – tre kristna och tre islamiska – och deras föreställningar om det rättvisa samhället.

Ämnet var självklart. Teresa Callewaert har alltid fascinerats av likheter och skillnader mellan kristendom och islam.

– Vi är som syskon, vi har varandras näsa. Mycket är likt och annat är specifikt. Det är intressant teologiskt.

Hon konstaterar att många ser sig omkring och tänker ”Oj, har vi plötsligt muslimer i väst!”. Men, påpekar hon, Bosnien har varit muslimskt länge, arbetskraftsinvandringen av muslimer till Sverige är gammal och arvet från Andalusien är en del av vår västerländska kultur.

– Den som filosofiskt undersöker de båda religionernas argument ser hur den kristna, muslimska och västerländska traditionen är sammantvinnade.

Hennes avhandling kretsar kring religionens roll i det politiska samtalet. Teresa Callewaert argumenterar för att den borde ta större plats, en ståndpunkt som kan förvåna – religionen är väl snarare mer synlig i debatten än någonsin?

Det beror förstås på vad man menar. Callewaert pekar på att det i den svenska och europeiska offentligheten finns ett slags sekulär normalitet som klassar det religiösa som mindre rationellt och välgrundat, och som mer auktoritärt och våldsbenäget. Man föreställer sig att religionerna inte lämpar sig för samtal för andra än de troende själva.

– Det finns en stark tendens att man ska översätta sina uppfattningar till sekulärt språk, även från kyrkans sida. Men jag menar att det är fel. Dels för att bilden av religionen som en unikt irrationell sfär inte stämmer; världen är full av uppfattningar som är irrationella. Dels för att den demokratiska diskussionen tvärtom är hjälpt av att vi försöker sätta oss in i varandras föreställningsvärldar. Ja, det är enda sättet!

Många tycker att det är okej med religionen som en personlig, oartikulerad drivkraft för allmänt samhällsengagemang. Få accepterar att den är argument för politiska beslut. Teresa Callewaert tycker att det finns en mellannivå som borde lyftas fram. Den som till exempel innebär att man säger ”Tack vare vår tro på Jesus tycker vi att tvångsutvisningarna bör stoppas”.

– Att man i policydebatt använder religiösa argument är inte samma sak som att mena att staten ska basera sin lagstiftning på uppenbarade källor.

För den som inte är religiös kanske en sådan uppfattning om asylpolitik inte är omedelbart trovärdigt, men den kan fortfarande ha mening.

– Det handlar om att sätta föreställningar i sitt rätta sammanhang, och visa hur de löper ihop för de människor som tror på dem.

Teresa Callewaert poängterar att det inte går att dra en tydlig gräns mellan det religiösa och det icke-religiösa idéarvet.

– Ta bara människovärdesfrågan. En hel tradition av tänkare hävdar att föreställningen om människans okränkbarhet är en sekulär upplysningstanke. Men ser man till hur de mänskliga rättigheterna kom till, och till deras funktion, är de starkt sammanvävda med den teologiska naturlagstanken, framhåller hon.

Vilket är det stora hindret i dagens debatt?

– Rasismen. Den växande europeiska rasismen är ett jätteproblem. Den underkänner en mängd människor som samtalspartner, enbart på grund av deras religiösa tillhörighet.

För att de ska avdemoniseras behöver kyrkan bli bättre på att även visa på de mindre smickrande delarna av sitt eget arv. Genom att visa hur det vi förfäras över hos andra även finns i vår egen tradition, skulle kyrkan också visa hur religion alltid förändras, omtolkas och är i rörelse.

– Många av oss blir med rätta upprörda av religiöst motiverade utrensningar bland folkliga bruk och traditioner i andra delar av världen, exempelvis rivningen av sufi-helgedomar i Mali. Men exakt det gjorde vi i Sverige under reformationen. Helgonbilder kastades ut ur kyrkorna. Bilder målades över.

När man inom andra religiösa samfund talar om lydnad, det kan vara i en diskussion om slöja eller kost, står många med helsvensk bakgrund helt oförstående. Det gäller även kristna.

Som Teresa Callewaert konstaterar har vi samtidigt just ägnat ett helt år åt att minnas Luther – en person som skrev kyrkohistoria med lydnaden mot evangeliet som främsta motor.

– Jämförelserna kan med fördel vidgas till bredare fält. Folk förfasar sig över fastande muslimer men reagerar inte på bantningshysterin. Man finner det obegripligt att ligga på knä en hel natt i bön, men höjer inte på ögonbrynen åt den som viker en vecka åt bootcamp-läger.

Hur troligt är det att kyrkan skulle göra det du förespråkar, redan i dag anklagas Svenska kyrkan för att vara muslimkramare?

– Jag tycker muslimkramare är ett förfärligt ord. Svenska kyrkan får helt enkelt bestämma sig, det är på många sätt bra att vi tvingas ha den här diskussionen. Den handlar om de föreställningar vi bärs av varje dag och har direkt bäring på livet i församlingarna. Vem är Gud och vad vill Gud med oss? De flesta har att förhålla sig till andra religiösa traditioner i sin vardag.

Finns det ingen motsättning mellan att räcka ut handen till muslimer och möjligheten att tala kritiskt om de övergrepp som sker i islams namn?

– Nej. Att kritisera övergrepp är alltid viktigt, och de mest insatta och engagerade kritikerna av missbruk av islam är oftast muslimer själva. Vi skulle behöva mer kunskap i Sverige om hur mångfaldig och komplicerad den islamiska traditionen är. De tänkare min avhandling tar upp gör till exempel alla en nytolkning av sin tradition på olika sätt.

Vardagen som komminister i Allhelgonaförsamlingen rullar vidare. Teresa Callewaert ansvarar i dag för konfirmand- och ungdomsverksamheten för personer med kognitiv funktionsnedsättning.

Från arbetet med avhandlingen tar hon med sig flera upptäckter. Som hur alla de sex religiösa tänkare hon studerat betonar tanken på människan som i grunden social; vi är födda som medskapare, och vi är födda in i ett beroende av varandra.

Hon tar också med sig insikten om hur gudsbilder formar värderingar. En tanke som knappast var ny, men som fördjupats under avhandlingsprocessen.

– Min avhandling går inte ut på att säga att islam och kristendom är samma sak. Verkligen inte. De olika gudsbilderna är bara ett av många exempel på det. Beroende på om man tror på en treenig gud eller på islams tolkning av monoteismen, kommer olika ideal och värderingar i fokus.