Sofia Lilly Jönsson om sin bok: "Till slut lyssnar ingen"

Verkligheten brukar komma först, dikten sedan.

Just denna isande februaridag är det tvärtom. Tillsammans med Sofia Lilly Jönsson korsar vi Stortorget i Gamla stan och svänger in på Trädgårdsgatan. Där är den. Porten. Sofia Lilly Jönsson lägger handen mot dörren, precis så som hon låter sin huvudperson göra men hittills inte gjort själv.

– Huvudpersonen promenerar hela vägen från Södermalm medan hon tänker på varför man blir den man blir. Hon går till den här adressen för första gången. Jag tänkte att det vore fint att få göra detsamma.

På Trädgårdsgatan 3 låg mellan 1847 och 1912 Stockholms besiktningsbyrå, där kvinnor som sålde sexuella tjänster var tvungna att skriva in sig. Två gånger i veckan fick de genomgå gynekologisk kontroll. De var också tvungna att följa ett specifikt regelverk för hur de fick synas i stadsmiljö.

Boken utgår från henne själv

Bland de inskrivna fanns Anna. Sofia Lilly Jönsson hittade henne av en slump för några år sedan, i en doktorsavhandling. Anna förde dagbok över sitt liv och är en av gestalterna i Sofia Lilly Jönssons debutroman Ett bortkastat liv.

– Min förläggare tycker att man blir irriterad på Anna, hon är en gnällig person. Jag känner enbart ömhet för henne.

Men det är inte Anna som är bokens huvudperson. Det är i stället en kvinna som skriver om musik och kyrka – liksom om den prostituerade Anna – och som upplever sig utstraffad från en rad sammanhang. Hon börjar syna ensamhetens orsak och verkan. Vad är oförskyllt och vad är hon själv ansvarig för? Och framför allt – är ensamhet ärftligt?

En pappa har dött och lämnat efter sig ett instängt hem med ­lager av minnen från ett liv utan gemenskap.

Sofia Lilly Jönsson gör ingen hemlighet av att boken utgår från henne själv och den process som startade när hennes pappa dog för tio år sen.

En tröstlös tillvaro

Romanen är ett slags upprättelse, säger hon.

– Jag ville berätta hans liv. Därför måste också mitt eget liv vara med.

Hon beskriver sin fars bana från utbildad pianist via strävsam bibliotekarie till punkten då livet börjar gå utför och resultera i sjukskrivning, sjukpension och en tröstlös tillvaro.

Som tonåring besökte hon ­honom då och då.

– Där satt han i lägenheten som jag växte upp i. Allt var likadant. Det var aldrig någon där på besök, ensamheten var så påtaglig i hans liv.

"Jag var lika ensam som han"

Men det som då utgjorde avstånd mellan de två förvandlades i och med hans död till en spegel.

– När pappa dog upptäckte jag att det inte fanns något nätverk runt mig. Jag var ändå 37 år och borde kunna ha relationer och människor som kom till min hjälp. I stället visade det sig att jag var lika ensam som han.

Boken är delvis en anklagelseakt; ”varför har ni gjort så här mot mig?”. Den rymmer bland annat en essä om de samhällsförändringar som skapat den så kallade svenska ensamheten.

Men mest av allt är den en rannsakan och en skildring av de psykologiska mekanismer som gör ensamheten till ett självskadebeteende.

– Frågan är så svår att det nästan blir språklöst för mig. Vad är det som får vissa människor att vända motgångar till något konstruktivt medan andra bara ältar, gömmer sig och väljer bort folk?

Vissa människor fastnar i det förflutna

Det är därför hon har skrivit in den prostituerade Anna i berättelsen. Förutom att gestalta samhällets behov av att utmönstra dem som symboliserar det vi inte vill kännas vid, finns hon där för att ge huvudpersonen en anledning att prata om saker som hon inte vill säga om sig själv, förklarar Sofia Lilly Jönsson.

Nämligen att hon bidrar till sin egen utstötning.

Sofia Lilly Jönsson citerar en vanlig fras, den om att man måste förlåta annars blir man bitter. Hon säger att det delvis är en läggningsfråga; vissa människor fastnar i tillbakablick och upplevda oförrätter.

Hon tar AA, Anonyma alkoholister, och tolvstegsprogrammet som exempel på ett sammanhang som förstått vikten av att lära om.

– De talar mycket om att man måste ta ett aktivt beslut att inte stanna i harmen, för den äger dig.

Sanningssägande kommer med ett pris

Utstötningen är också ett resultat av rollen som självutnämnd sanningssägare. Den historiska Anna talar om sin tids förljugenhet och villkorade ­gemenskaper. Huvudpersonen skriver, liksom Sofia Lilly Jönsson själv gjort, om Svenska kyrkans politiska nomineringss­ystem, centraliseringsiver och dysfunktionella församlingar och om hur vänskapsbanden i den kristna kulturoffentligheten skapar en försåtlig brygd av dold och öppen makt.

Sofia Lilly Jönsson menar att de alla tre har rätt i sin kritik. Både Anna, huvudpersonen och hon själv.

Men sanningssägandet och anspråket på att vara den med högst integritet kommer med ett pris, förutom det uppenbara högmodet.

– Om man tänker att man ska stå fri blir man till slut så ensam att ingen lyssnar på vad man ­säger. Man blir irrelevant.

Svårt att erkänna fel bana

Med boken vill hon utmana sig själv.

– Jag använder mig själv för att fråga: Går det att leva så, går det att sitta där på sin höga häst? Och är det verkligen hela sanningen om verkligheten? Det är så svårt att erkänna tycker jag, att den väg man slagit in på inte kommer leda en rätt.

Sofia Lilly Jönssons roman har 40 kapitel och startar med en gudstjänstscen i början av fastan. Hon säger att berättelsen är en bot- och omvändelseprocess som får huvudpersonen att inse att hon behöver ändra sitt liv.

– Hon måste hitta ett konstruktivt sätt att säga sanningen utan att bränna ut sig. Jesus använde det som mönster, varje gång han gjort eller sagt något drar han sedan sig undan.

Gått i psykoanalys i många år

Träffande eller ej – för några år sedan köpte Sofia Lilly Jönsson ett hus på landet. Stockholm, staden där hon bott nästan hela livet, är utbytt mot kor och skogar.

En flicka växer upp och lär sig tidigt att ta ansvar för en far som faller neråt. Metoden blir livshållning ända till medelålderns uppgörelse i skönlitterär form, där hon utforskar hur hon kan förhålla sig till världen utan att känna att det är just hon som ska lösa allt.

Sofia Lilly Jönsson har gått i psykoanalys i många år. Flera gånger i veckan utforskade hon insidan.

Ändå har skrivandet varit mer psykoanalytiskt än något annat hon gjort, säger hon.

– Man kan syssla med att försöka nå kärnan av sig själv. Skrivandet har gett mig en annan bild. Det verkar inte som att jaget har någon punkt där man känner ”det här var visst jag, nu har jag frilagt det”. Man kommer hela tiden till nya rum. Verkligheten är rörlig, liksom tiden.

Vad är det du fått veta genom skrivandet som du inte visste?

– I boken finns en drömscen där huvudpersonen frågar en ängel om man behöver andra människor när de ändå mest skadar en. Kan man välja bort relationer, undrar hon. Mitt svar är nej, det går inte att leva utan andra. Genom att skriva boken har jag känt att jag inte kan tänka ensam, det är för tungt.

Hon har därmed lärt sig att släppa förhoppningarna om att sanningen ska räcka, säger hon.

– Man måste inte kräva så mycket av människor. Eller av sig själv.