Tystnaden – som ofta är Guds

Oj, ett sådant firande han får! Sällan har väl en 100-åring blivit så uppmärksammad över världen som Ingmar Bergman.

Firandet kulminerar på hans födelsedag 14 juli. Varje fredag hela sommaren sänder SVT någon film av honom. Ibland anses Ingmar Bergman svår och dyster och ibland anses han ytlig. Han spelade in ett 60-tal filmer och det är klart att en så stor produktion blir ojämn. Några motiv arbetade han med så gott som hela livet. Ett motiv är: en talar och en tiger. Inte så sällan är det Gud som tiger.

I Sjunde inseglet (1957) är det riddaren Block som söker vetskap om Gud verkligen existerar. Inför Mia i den lilla cirkusfamiljen utropar han ”Varför kan jag inte döda guden inom mig?” Och han erkänner inför Mia: ”Tron är ett svårt lidande, vet du det? Det är som att älska någon som finns därute i mörkret och som aldrig visar sig hur man än ropar.”

Mia svarar på ett oskuldsfullt och självklart sätt. ”Jag förstår inte vad du menar.” Hon lever i kärleken till sin man och sin lille son. Det är nog och ger livet mening. Bergman lyfter gång på gång fram hur det heliga är det som sker – eller kan ske – mellan människor.

Långt senare låter han prästen farbror Jacob i boken Enskilda samtal (1996) svara på frågan om han tror på Gud med att säga: ”Säg inte ordet ’Gud’! Säg ’Det Heliga’. Människans helighet. Allt annat är attribut, utklädslar…”

Frågan om Guds tystnad har han däremellan hunnit bearbeta mycket. Kanske mest i de tre 60-talsfilmer som han arbetade parallellt med, Såsom i en spegel (1963), Nattvardsgästerna (1963) och Tystnaden (1963).

Bergmans gudsbild är sammansatt av stämningar från barndomshemmet där gudsbild och fadersbild blandades samman. Hans pappa var präst. Den vuxne Bergman ville göra sig av med allt religiöst bråte och leva utan tro och gud i världen.

Men det är svårare än vad man först tror. Brottningen med det förflutna kan visa att motståndaren är kraftfullare än vad man anat. I Vargtimmen (1968) brottas huvudpersonen Johan i drömmen med en pojke som visar sig vara onaturligt stark. Till slut slänger han honom i sjön.

En liknande brottningskamp finns i Persona (1966). Ibland uppkommer svårläkta sår i den tidiga barndomen som skapar en sårbarhet genom hela livet som kan ta sig olika uttryck och som individen ständigt försöker kompensera.

I Såsom i en spegel möter vi fyra personer på en ö under ett dygn. Karin har skrivits ut från en psykiatrisk klinik och är på sin fars sommarställe med honom, sin man och sin bror. Trots att de gör allt för henne blir hon sämre och till sist är psykosgenombrottet ett faktum.

Hon vill att hon och hennes man ska falla på knä framför en tapetdörr på vinden. När den dörren öppnas kommer Gud att träda fram med sina två ansikten, ett skrämmande och ett skönt.

Hennes man har ringt på ambulanshelikoptern och när rotorbladen slår upp dörren med sitt vinddrag tittar hon och ser ett hemskt monster, en spindelgud. Hon går rakt in i sin egen värld ”bakom tapeten”.

Hennes bror och far ser helikoptern lyfta och lillebror förstår sig inte på Gud. Varför räckte inte deras kärlek? Pappan försöker trösta: ”Kärleken till Karin är Gud. Gud är kärlek. Kärlek är Gud.” Kanske pojken inte riktigt förstår men han är förundrad och nöjd med att pappan talade med honom. Ett hoppfullt och annorlunda slut än i Höstsonaten (1978) där mamman ger sig brådstörtat iväg utan att tala med sina barn. Ropen från hennes barn förblir obesvarade.

I Nattvardsgästerna hade Bergman från början tänkt sig en ensam präst instängd i en sakristia i en uppgörelse med Gud. Prästen är beredd att vänta så länge som det behövs tills Gud talar med honom.

Filmen börjar med en nattvardsgudstjänst en grå allhelgonadag på botten av Tåredalen i en liten landsortskyrka. Prästen Tomas håller på att förlora sin tro och lever utan hopp i världen. Och dessutom är han förkyld.

Efter gudstjänsten har han ett misslyckat själavårdssamtal med fiskaren Jonas. Prästen förmår inte trösta och han prövar på den lättnad det vore att slänga ifrån sig allt som har med tron att göra. Fiskaren går ned till älven och skjuter sig.

Så har vi skolfröken Märta, hans efterhängsna älskarinna. Hon är trettiotre år och har eksem runt hårfästet och på händerna. Hon har kaffe med sig till sakristian. Men Tomas vill inte ha hennes kaffe. Han har eget kaffe. Han vill bara bli av med henne och hennes allestädes närvaro, förståelse och efterhängsenhet. ”Kan du inte lämna mig ifred?” säger han. ”Kan du inte tiga?”

Men hon lämnar honom inte och när han efter fiskarens död ska fira dagens andra gudstjänst klockan tre, vid nionde timmen, är det bara hon som är närvarande av gudstjänstdeltagarna. Och kyrkvaktmästaren Algot som funderat över Kristi lidande och Kristi övergivenhet på korset.

Algot är kvar och Märta är kvar. De bär den andligt förlamade prästen som tvingar sig att stå vid altaret och säga ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Hela jorden är full av hans härlighet.” Algot är brodern som ser på honom med en kärleksfull blick som är fylld av empati. Det är där gudsbilden finns.

Det är i själva övergivenheten filmen Tystnaden tar vid. Den hade kanske ännu hellre kunnat heta Stumheten. Tystnad mellan människor kan vara något gott, och tystnad i bön inför Gud är nödvändigt. De båda systrarna Ester och Anna lever inneslutna i sig själva och utan kontakt med varandra.

De reser i ett främmande land där krig och ockupation anas. Med på resan finns Annas lille son Johan, en pojke i tolvårsåldern. Ester hostar blod och de tvingas att avbryta resan och stanna i det främmande landet, där de inte förstår språket och där tystnaden är lika tryckande som värmen.

Systrarna kan inte kommunicera med varandra och tills sist lämnar Anna och pojken den döende Ester ensam på hotellet. Där finns en våningskypare som visar stor omsorg om henne. Han motsvarar Algot i Nattvardsgästerna. Empati och kärlek finns men inte där man först väntar sig.

Ester och kyparen förenas i ett ord de känner igen: Bach. Filmen blev en ekonomisk framgång för SF och Bergman fick fria händer att skapa nya filmer. Den stora publikframgången berodde säkert delvis på att den totalt sprängde den dåtida sexvallen.

Filmen Tystnaden skildrar det tumult som uppstår mellan kropp och själ när Gud är borta. Johan fick med sig ett hemligt meddelande på det främmande språket när han reste. Orden för ”hand” och för ”musik”.

Filmen Persona (1966) hör till en av de mest analyserade av Bergmans filmer på temat en talar och en tiger. Skådespelaren Elisabet Vogler har mitt i en föreställning av Elektra tystnat. Hon går in i en självvald tystnad. Hon behövde time out, precis som Ingmar Bergman själv då han skrev detta manus.

Läkaren lånar ut sitt sommarhus och syster Alma följer med som vårdare. Elisabet är tyst och Alma pratar om stort och smått om vartannat. Det är en film som handlar både om Guds och människors närvaro och bortvändhet.

Alma provoceras av Elisabets oberördhet. Hon lägger avsiktligt en vass glasskärva på verandan som Elisabet trampar på. Hon är beredd att slänga en kastrull med hett vatten på henne för att få henne att tala. Elisabet går ner på stranden. Alma springer efter. Hon gråter, snorar och klänger sig fast. Hon förnedrar sig men får inget svar.

I sin arbetsbok skrev Bergman innan han började skriva manus: ”Också om bönen bara är ett rop ut i en öde rymd ska vi inte avstå från detta rop.”

Elisabet säger bara ett enda ord i filmen, ordet ingenting. Båda har löpt risken att bli utplånade. Alma genom att gå upp i Elisabet och Elisabet genom att ständigt spela olika roller på teatern. Ansiktshalvorna går samman.

Ingenting. Finns det ett tillstånd där rollerna upphör, inte på ett otäckt sätt utan bara som frid? Bergman lämnar tolkningen åt oss. I slutscenen anar man att Elisabet är på väg till teatern. Alma kliver på bussen efter att ha städat sommarhuset. Livet går vidare för dem båda. Tack och lov gick livet vidare också för Bergman. Han säger att Persona räddade livet på honom.

Passa på att se några Bergmanfilmer i sommar. De innehåller så mycket. Både yta och djup. Precis som livet självt.

CAROLINE KROOK