Modernas videoutställning gör det lätt för sig

Konst. The new human, Moderna museet, Stockholm. Pågår till 15 mars 2017.

Det snurrar en stor discokula i taket i ett av utställningsrummen, den gör alla ytor rödprickiga. I högtalarna spelas dunkande disco. På en vägg i taget visas snabba klipp från 1900-talets senare del. Klippen som konstnären Robert Boyd har valt ut från tv- och tidningsarkiv är bilder på fanatismen. I en video möts betraktaren av religiös fanatism och sekter i synnerhet, i en annan av politisk fanatism och nationalism i synnerhet.

Totalt visas fyra filmer i videoverket Xanadu som är ett av de mest omfattande i utställningen. Samtliga fyra slutar med konflikt, död och kaos, och med ett klipp från barnkulturen. Ovanpå allt blod läggs en glittrig, lättsinnig slutton. En Hello Kitty-himmel med änglar, ett prinsesslott framtrollat av Tingeling. Verket ska vara ett svar, genom en historielektion, på president George Bushs tal om att de goda tiderna nu är slut efter terrorattentatet den 11 september 2001.

Utställningen The new human består enbart av videoverk, det är första gången i Moderna museets historia. Den beskrivs också som ett projekt, vilket säger något om vad utställningen vill vara. Något som inte alls är färdigt när vernissagen har passerat utan hela tiden förändras – nya verk kommer att infogas. Konceptet märks även i utställningens katalog som är en papperstidning i tabloidformat.

Det journalistiska greppet återkommer i konstnären Tomáš Rafas tre verk som skildrar dels den svåra situationen för flyktingar, dels ett konstprojekt bland romer i Slovakien och dels en växande nationalism.

Men varför lånar konstnärerna journalistikens formspråk? Varför behövs det dokumentära inslaget?

Det kan finnas flera förklaringar. Att konstnärerna upplever en brist i hur media skildrar utsattheten. Att konstnärerna själva är engagerade i frågorna. Att kriserna fångar den nya människan, det är i det allra svåraste som hon märks som allra skarpast? Det är här utställningen får problem.

En av de viktigaste journalistiska principerna är opartiskhet. När Robert Boyd staplar fanatiker på varandra är den principen obefintlig. När Tomáš Rafa trängs med desperata flyktingar vägs inte resonemangen på guldvåg.

Nej, konstnärerna har heller aldrig sagt att de ska vara objektiva, men de gör det för enkelt för sig. Bristen på normkritik är kännbar. Att förfäras över alla dessa galna troende är lätt.

Betydligt jobbigare är det att problematisera fanatismens, terrorns, krigens orsaker. Kanske måste vi då också titta på oss själva och vårt sätt att leva? För den livsstil vi anammar i dag formar morgondagens människa.

Det finns sådant i utställningen som drar ut linjerna från vår högteknologiska tid. Verk berättar om hur laboratoriets kliniska miljö kringskär människans sätt att röra sig fysiskt, andra skildrar hur övervakningstekniken skapar individer som är mästare i att gömma sig.

Men jag saknar gestaltningen av den nya människan som lever sitt superurbana liv iförd flip-flops året om. Med psykisk ohälsa, segregation, rotlöshet. Var är verket som skildrar existentiell tomhet? Som visar på sambanden mellan vår västerländska överflödslivsstil och klimat- och resursförstöringen?

De verken kanske kommer längre fram under utställningstiden.