18 år i fängelse för Isaak - glöm inte, tystna aldrig

”Det jag fruktade mest under tiden i Kalityfängelset – mer än sjukdom och död – var att bli bortglömd”.

Orden är Martin Schibbyes, journalisten som satt fängslad i 438 dagar i Etiopien. Shibbye är aktuell med boken Jakten på Dawit (Offside Press 2019) som handlar om den fängslade svensk-eritreanen Dawit Isaak. Schibbye berättar att han skrivit brev till Isaak: ”För att han ska veta att han inte är bortglömd. Det är den stora skräcken som samvetsfånge.”

Schibbyes ord och erfarenheter blir till en uppmaning till alla oss som slipper fängslas får våra ords eller åsikters skull: Glöm inte. Tystna aldrig.

Den 23 september 2001 fängslades Dawit Isaak i Eritrea för att han använt sig av det fria ordet. Sedan dess har journalisten och författaren suttit fängslad utan rättegång. Av eritreanska regeringen betraktas han som en förrädare, av Amnesti International som en samvetsfånge. Det handlar om arton år – en hel myndighetsålder. Men från svenska myndigheter har det varit påfallande tyst.

Återkommande – och under olika regeringar – har det hänvisats till den tysta diplomatin. Den har stundtals varit så tyst att man inte ens har svarat på tilltal. Som under en Free Dawit-kampanj i Göteborgs domkyrka 2009 när Carl Bildt, i egenskap av utrikesminister, bjöds in. UD besvarade inte ens inbjudan. I det avseende var det ingen skillnad mellan den svenska regeringens tystnad och Eritreas. Eritreas ambassad i Stockholm mottog under kampanjen tusentals vykort som människor skrivit i Domkyrkan med krav på Isaaks frigivning. Också från ambassaden var det tyst.

Återkommande – och under olika regeringar – har det hänvisats till den tysta diplomatin. Den har stundtals varit så tyst att man inte ens har svarat på tilltal.

Men nu kanske tystnaden går mot sitt slut. Schibbyes bok, i vilken han besöker Eritrea och samtalar med högt uppsatta tjänstemän, ger ny energi till frågan. I år har också en officiell inbjudan sänts till Dawit Isaak om att medverka på Bokmässan i Göteborg. På Bokmässan, som går av stapeln detta veckoslut, kommer dessutom en tom stol, reserverad för Isaak, att installeras som en symbol för den frihet som berövats honom.

Till och med fotbollsklubben Örgryte IS agerar. Från och med den här säsongen har man pensionerat tröja nummer 37 för att hedra klubbmedlemmen Dawit Isaak som fyllde 37 år alldeles innan han fängslades. ”Han kommer att stå som ej tillgänglig för spel på varje laguppställning”, säger Björn Nilsson i Öis till GP (190813). Manifestationen kommer att synas på matcharenan och hemsidan. Öis engagemang, som bottnar i att Isaaks bror Esayas är öisare, möts av positiva reaktioner från människor men också av frågor varför andra inte gör något.

Som Svenska kyrkan till exempel. KT:s ledarsida har tidigare uppmärksammat (9/2018) att Dawit Isaak, vid tiden för hans bortförande, var anställd i Göteborgs domkyrka som lokalvårdare. I Schibbyes bok uppmärksammas också att man i domkyrkan var ”tidiga med att försöka få uppmärksamhet kring Dawits situation efter gripandet 2001”. Ett arbete som bland annat tog sig uttryck i att en plats iordningställdes inne i domkyrkan där ett ljus brann vid ett foto av Isaak, samt ovan nämnda Free Dawit-kampanj med klockringning och vykortskrivande (GP 2009-09-18).

På senare tid har det dock varit tyst också från kyrkan. Sådan tystnad är sorglig utifrån Martin Luther Kings klassiska hållning, att den stora tragedin inte är ”de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Schibbye är inne på samma spår och menar att rädslan att bli bortglömd gör att uppmärksamhet är ”viktigare än bröd och vatten”. Glöm inte. Tystna aldrig.

I en värld full av samvetsfångar och i en tid då det fria ordet är satt under press borde sådan uppmärksamhet gå att uppbringa. Hoppas Svenska kyrkan, genom Göteborgs domkyrka, på nytt höjer rösten i fallet Dawit Isaak. Han är inte bara en samvetsfånge utan en arbetskamrat.

Och om till och med Öis kan borde det vara fullt möjligt.