Att veta Guds plats i rummet

Det finns en liturgisk otydlighet i Svenska kyrkans gudstjänstliv. Delvis beror den på att olika fromhetsinriktningar har olika ideal, men delvis handlar det nog också om osäkerhet eller okunskap.
Det ska till att börja med påpekas att det råder en viss liturgisk frihet i Svenska kyrkan och att det därför inte är fel i formell mening att exempelvis vara inkonsekvent. Men det är att missa en pedagogisk möjlighet med liturgin, som kan bidra till ett större gemensamt fokus i gudstjänsten.

Det största enskilda problemet är förmodligen det faktum att det sedan några decennier förekommer två grundläggande liturgiska modeller och att det ibland uppstår en sammanblandning av dem. Skälet till det är antagligen att en del präster går mer på känsla än kunskap och medvetenhet. 

Traditionellt sett har Svenska kyrkan, precis som den romersk-katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor, firat sin gudstjänst ad orientem. Det latinska uttrycket kan översättas ”mot öster” och syftar på kyrkans gemensamma väntan i tron att Jesus Kristus en dag kommer tillbaka, som solen som går upp i öster. I praktiken betyder det att både prästen och församlingen är riktade mot öster under gudstjänsten i tilltalet till Gud och att altaret vanligtvis är placerat direkt mot ytterväggen. Det är så alla äldre kyrkor är byggda och det är därför mässhakar brukar vara som vackrast på ryggpartiet.

Som följd av Andra Vatikankonciliet, som den romersk-katolska kyrkan arrangerade i början av 1960-talet, började dock en ny modell sprida sig, så också så småningom till Svenska kyrkan. Versus populum kan översättas ”mot folket” och innebär istället att prästen leder mässan stående bakom ett från väggen fristående altare, ofta ett centralaltare, riktad mot församlingen. 

Ett annat sätt att uttrycka skillnaden mellan dessa två modeller är att säga att den handlar om var vi placerar Gud i rummet. Här kan vän av ordning genast invända att Gud finns överallt och att vi inte råder över var Gud finns och det är förstås helt riktigt. Men genom en gemensam riktning, vare sig det är åt öster eller kring altaret, blir Den osynlige ändå ett gemensamt fokus på ett mer påtagligt sätt. 

Såhär långt är det kanske inte så konstigt i teorin, men det är när det ska genomföras i praktiken som det ibland blir en sammanblandning mellan de två modellerna. Det handlar om var man står och vart man vänder sig vid olika moment, beroende på var Gud föreställs vara. Och om vem man talar till när man talar – Gud eller församlingen?

Kanske gör olika prästerna i en församling dessutom lite olika och för deltagarna i gudstjänsten blir följden att det blir mer av prästens egen variant av gudstjänst än ett gemensamt mönster. Otydligheten kan också återspeglas i andra roller än prästens, som hur den som leder kyrkans förbön ska vara riktad. 

Här finns det – som det brukar heta – utrymme för förbättring på många håll. Den präst som förstår gudstjänstens uppbyggnad i grunden har också lättare att förmedla den i både ord och handling till sina församlingsbor. Sedan får den gärna ta färg av olika fromhetstraditioner också. Där råder det inte någon motsats i sig själv.

Jonas Lindberg, ledarskribent och biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat