Under en 40-årig ökenvandring i kyrkans tjänst har jag haft många spännande samtal och möten kring tros- och livsfrågor, men alltför sällan med kolleger och medarbetare. Det förutsätts liksom att svaren redan är givna. Jo, som biskop kunde jag själv ta initiativ och ta upp frågor med anledning av predikningar jag hörde, men svaren var alltför ofta antingen intetsägande eller dogmatiskt tillrättalagda.  

Under studenttiden fungerade det. Då kunde de kritiska frågorna ställas. Men ju närmare prästvigningsdatum man kom dess tystare blev det.
Ändå tror jag inte vi är sådana trosfantomer att vi inga frågor eller synpunkter har. Men om vi inte vågar vädra våra frågor själva med varandra, hur skall vi då kunna kommunicera med människor vi bara träffar på nätet? Eller än mindre i svåra själavårdssituationer.
Å andra sidan är vi duktiga på den vertikala kommunikationen, nämligen i bön. Med vår Herre tror jag vi alla både kan och vågar lyfta våra tankar. Behovet finns definitivt där, både hos oss och våra församlingsbor.  

Att bönewebben på Svenska kyrkans hemsida har blivit en sådan succé stämmer till eftertanke och är en anledning till ökat självförtroende. I skrivande stund fanns där 92161 böner, och nya tillkommer hela tiden.
För är inte vår främsta uppgift att underlätta människors kontakt med det Heliga? Hjälpa dem att våga kommunicera själva, i skrift på webben, men gärna också direkt.
Kyrkans uppgift är på sätt och vis att vara transformator mellan Gud och människa. Tolka och översätta Guds ord till oss människor, - och underlätta för oss själva och varandra att svara.  I både ord och handling. Att inbjuda våra kyrkobesökare att skriva små bönelappar som vi sedan inkluderar i gudstjänsten har länge fungerat.
Webben är bara en förlängning av detta.
Tar vi sedan vår uppgift på allvar i våra levande möten, både internt inom kyrkan och i de många möten vi har med församlingsbor och andra, kommer vi nog att lära oss att  göra det via nätet också.