Ett samhälle utan etisk kompass frågar doktorn om allt

Det kan liknas vid ett slags revolt, förklarar stiftspedagogen i Stockholm, Stefan Elmér i Dagens Nyheter. De ungdomar som konfirmeras i dag gör som sina kompisar, inte som sina föräldrar. När dagstidningen gör ett stort reportage (DN 9/9) om att det blivit trendigt att konfirmeras vittnar både han och de intervjuade femtonåringarna om kyrkans dragningskraft i en otrygg omvärld.

Instinktivt låter det kanske tillrättalagt. Som att Svenska kyrkan gärna överdriver sin egen, djupa betydelse, eller ungdomar vet att servera inställsamma svar när vuxenvärlden frågar.

Men den som själv lett konfirmand­träffar vet att ungdomar kan tänka kring sin plats i tillvaron. Lektionspass om ­moraliska frågor engagerar. Värderingsövningar är mer än att ställa sig på led.

Att kyrkan ramar in samtal om storord som rättvisa, fred och ansvar bättre än, låt säga, SO-klassrummet är för att kristen tro förutsätter att människan är del av en skapad, objektiv verklighet. En som ställer krav på människan och som behöver en befriande Gud därför att ingen är fläckfri.

Etik är mer än sociala spelregler. Den som resonerar etiskt har förmåga att navigera i konflikten mellan en särskild, akut kontext och en evig, universell förståelse av hur människan och världen ser ut.

En etisk fråga är ”i allmänna ordalag, en fråga om hur du är skyldig att föra dig, vad du är skyldig inför andra människor, hur du bör resonera kring dina val och hur de påverkar världen”, förklarar filosofen Kwame Anthony Applah i en intervju om sitt rätt speciella uppdrag, att svara på läsarfrågor i New York Times i spalten ”The Ethicist” eller ”Etikern”.

Frågorna till etikern Applah är inga simpla dilemman:

Är det okej att ljuga för min pappa om min homosexualitet, för att han inte ska bli upprörd och sluta betala för mina högskolestudier? Och hur mycket pengar är egentligen rimligt att sätta på cancer­behandling för sin hund, när det finns så mycket lidande i världen?

Etikerns spalt visar att Gyllene regeln lever och mår bra. 

Människor förstår att sätta sin hunds lidande i relation till världens, och frågar sig om det kan anses mindre fel att ljuga om omgivningen behandlar en illa när de får veta ens lögn.

Att leva gyllene, behandla människor som man själv vill bli behandlad, har aldrig ­varit något enkelt, praktiskt råd för att bli omtyckt eller maxa sin karma. Det är den formel som stipulerar att människan måste se längre än till sig själv för att godheten, Guds vilja, ska manifestera sig i världen.

Men när kunskap om rätt och fel, plikt och dygd går förlorad räknas själen ut och allt uppfattas som materia. Män­niskan som biologisk varelse blir det yttersta verklighetsmåttet, det enda vi egentligen kan veta något om.

DN-skribenten Isobel Hadley-Kamptz beskrev nyligen hur den folkkära läkaren och professorn Agnes Wold driver kampanj i transfrågan på sociala medier. ”Studier som stöder hennes åsikter hyllas och studier som motsäger henne misstänkliggörs. Det gäller även när sådant hon gillar har avfärdats av forskningssamhället”.

Agnes Wold är inte det enda exemplet på någon som tagit och getts frihet att uttala sig om mer än sitt expertområde. Men i Sverige är hon kanske det främsta. Ett hundratusental följare nås av Wolds vetenskapliga haveri till transdiskussion. Hon blir betrodd därför att samhället gjort läkare till överstepräster, men Wold utgår i sina utläggningar från en långt mindre komplex värld än den människan är satt i.

Vår del av världen är kristen därför att vårt sätt att tänka om världen är kristet. Den kristna idétraditionen är inte död bara för att vi försökt ta kål på den. Det går inte att finnas utan sitt sammanhang, sin kultur eller kontext. Det gäller både den som har doktorsexamen i att tänka och den som mest bara vill leva ett ansvarsfullt liv. 

Möjligen därför förstår unga att söka sig till kyrkan.

Fanny Willman
ledarskribent