Frågan om Svenska kyrkan ska vara en av aktörerna för välfärden har debatterats i olika medier under senare tid. Vad den svenska befolkningen som helhet tyckt och tänkt om detta har inte framgått. Men nu vet vi. På uppdrag av Svenska kyrkan har Centrum för religion och samhälle vid Uppsala universitet undersökt just hur svenska befolkningen ställer sig till olika aktörer inom välfärdsområdet.
Undersökningen är också en del av den inomkyrkliga utredningen om framtida engagemang inom välfärdsområdet som kyrkostyrelsen beställt. Resultatet hälsas säkerligen med stor tillfredsställelse. För här kommer stöd och argument i mängder för alla som anser att kyrkan behövs i välfärden och bör satsa mer som aktör på området.

De som svarat på attitydundersökningen har en övervägande positiv inställning till alternativa eller privata aktörer inom välfärdsområdet. Högutbildade är mer positiva än lågutbildade. Och bland de svarande finns en övervikt av personer från pensionsåldern och uppåt, alltså människor som lämnat arbetslivet bakom sig. En inte alltför djärv tanke är att många av dem redan är vana vid att göra egna val inom vård och omsorg.

Men sedan varierar inställningen beroende på vilken välfärdstjänst som avses. Det starka stödet handlar om verksamheter som riktar sig till människor som finns utanför ett aktivt yrkesliv och också till dem som hamnat utanför samhällets skyddsnät: hemlösa, arbetslösa, sjukskrivna, äldre och sjuka i livets slutskede. Här får gärna Svenska kyrkan gå in och hjälpa till med välfärden. Inomkyrkligt okontroversiellt eftersom det stämmer med kyrkans diakonala uppdrag.
Samtidigt finns här en brännande frågeställning: bidrar kyrkan till legitimeringen av välfärdsstatens nedmontering när man agerar välfärdsaktör? När man täcker för det medborgarna egentligen har rätt att förvänta sig?

Däremot är det stopp och belägg för kyrkligt engagemang i skolans värld. Där sätter befolkningen ner foten. En stor majoritet anser att skolor ska vara fria från all form av religiös påverkan.
Undersökningen visar också att befolkningen har ett grundläggande förtroende för Svenska kyrkan som välfärdsaktör. De som har svarat tror inte att Svenska kyrkan skulle bedriva verksamheten för att tjäna pengar utan mer som ett uttryck för sina grundvärderingar, exempelvis medmänsklighet. Samtidigt finns den traditionella tveksamheten till att den kristna värdegrunden ska profileras. Vinstdrivande företag av typen Carema står inte heller högt i kurs. Människan ska vara i centrum och inte vinsten för enskilda bolag.

För Svenska kyrkan kan det bli en utmaning och balansgång att hålla tillbaka den kristna värdegrunden. Och frågan är väl om den vare sig ska eller bör göra det. Är inte den kristna tron det unika bidraget och någonting mer än medmänsklighet? Det sistnämnda är en etisk grundvärdering som inte behöver ha religiösa förtecken. En ateist kan ju vara minst lika medmänsklig som en troende. Oberoende av kyrkor och religioner verkar Gud genom lagen och genom människors kärleksgärningar.

Här är vi inne på de grundläggande teologiska frågor som tycks komma i skymundan i diskussionen om Svenska kyrkans som välfärdsaktör. Men det är viktigt att lyfta fram den lutherska synen på människan som samhällsvarelse och evangelietes uppgift i diskussionen. Hur förhåller sig tanken på kyrkan som välfärdsaktör till de dubbla perspektiv som det mänskliga livet innehåller: coram Deo och coram hominibus - inför Gud och inför människor?