Foto: Mikael M Johansson och Lars Rindeskog
I efterhand önskar jag att jag hade studerat teologi någon annanstans än i Sverige. Lärarna var det inget fel på. Det var bara det att de inte hade tid eller råd med min utbildning. Det borde vara ett större bekymmer för Svenska kyrkan än att enskilda blivande präster mitt i livet upplever att de inte har tid eller råd med sin.
När Sydsvenskan förra året i november rapporterade att “läskrisen” också drabbat Lunds universitet fick många upp ögonen för vad som går förlorat när unga mister förmågan att tillägna sig litteratur. Ordförrådet minskar. Skriftspråket blir sämre. Komplicerade reflektioner uteblir.
Det akademiska hantverket formulär 1 A: Först läsa, sedan analysera, faller i glömska varefter lärare känner sig nödgade att introducera redan färdigt formulerade konklusioner till studenter som "inte hinner" läsa sin litteratur.
Nyligen läste jag Donna Tartts kioskvältare tillika debutroman Den hemliga historien från 1992. Den handlar om mord, klass och ungdom. Det är ingen särskilt fin litteratur, men beskrivningen av de sex amerikanska högskolestudenterna i berättelsens mitt är det. En romantisk air omger den lilla, utvalda grupp som under ledning av en säregen professor studerar klassisk grekiska. Klassen liknar mer en kultlik, men underbar, antik skola än ett modernt universitet.
Jag har själv, relativt nyligen, slutfört fem år av svenska högskolestudier i teologi. I efterhand önskar jag att jag hade gjort det i ett annat land. Sverige sticker ut internationellt. Rapporter visar att svenska högskolestudenter har minst lärarledd tid i Europa.
Jag vet att det kan gå en månad mellan två seminarier, därför att mängden lärarledd tid beror på hur många studenter som läser en utbildning. Jag undrar om det system som gör att lärosäten får mer pengar för varje godkänd student bidrar till att högskoleutbildningar med liten studentpopulation, som teologi, också sänker kraven.
Utbildningsdepartementet beslutar centralt om hur stor summa varje student på en utbildning är värd. Föga förvånande får en teologstudent nöja sig med det bottenskrap som blir kvar efter att teknologer och medicinare blivit matade med silversked. För dessa studenter får universiteten betydligt mer, både när de registreras och när de klarar sina studier. Syftet med den prestationsbaserade högskolepengen är att sporra lärosätena till god undervisning.
Men utbildningarnas möjlighet att faktiskt ha råd med lärarledd undervisning, handledarsamtal och interaktiv pedagogik, allt sådant som visat ge goda studieresultat, är begränsad av själva det system som syftar till att utgöra ett incitament för bättre lärande. Som modell bäddar det här för glädjebetyg på högskolan. Det som hindrar en sådan utveckling är att lärare vågar ställa krav på akademisk kvalitet trots att det kan vara en direkt ekonomisk förlustaffär.
Under min kandidatutbildning i teologi på Uppsala universitet hörde jag inte om ett enda fall där någon i klassen skulle ha blivit underkänd. På intyg över avklarade kurser gick att utläsa spridningen av vitsord. Det var ofta fler än hälften som hade högsta betyg. Borde det inte vara svårare än så att vara bäst? Gör studenter faktiskt sitt yttersta när risken att bli underkänd knappt verkar existera – eller borgar en lägre ribba för en sämre prestation?
Det stämmer inte att studenter inte har tid att läsa böcker. Att de ändå inte gör det beror på att universitetslärare inte har råd att göra annat än behandla sina studenter som herrelösa hundar. Det akademiska tänkandet, som till sin natur är kollegialt, har blivit en individuell sport. Det gör det svårt att orka.
Varför bryr sig inte Svenska kyrkan om att situationen för teologistudenter gradvis försämras?
Svenska kyrkan är beroende av att framtida präster kan tillskansa sig en adekvat akademisk utbildning.
Varför avlönar inte Svenska kyrkan akademiska teologer i mentorskapsprogram och semniarieserier utanför högskolan?
I stället används utbildningsinstituten till att ställa den akademiska teologin emot den "pastorala".
Eller sänker också Svenska kyrkan sina krav, till exempel genom att anamma en modell för "mitt i livet"-präster som ska kunna studera ännu kortare tid i ett redan bristfälligt högskolesystem? En sådan modell förespråkar nu bland annat biskop Mikael Mogren.
Värt att utreda, om (och varför) enskilda äldre, blivande präster upplever att en teologiutbildning inte är värd den tid och de pengar som det kostar. Men det enskilt största problemet är att samhället och den svenska staten inte gör det. Och Svenska kyrkan har inte råd att hålla med.
Fanny Willman, ledarskribent
