Lånad tid. Låt de kommande tre åren bli ett andrum, en chans att satsa på identitet och roll. Sedan blir det kärvare, med all säkerhet.
Gunnarsbyn i Norrbotten jobbar tio procent av 700 invånare ideellt i kyrkan. I Magasinet, Kyrkans Tidnings och Svenska kyrkans webbtvprogram, talar prästen Mogens Amstrup Jacobsen om ”gåkyrka” i motsats till ”komkyrka”, alltså en kyrka som lämnar den traditionella verksamheten – koncentrationen till det som församlingen kommer till i kyrka och församlingshem – och går ut i samhället omkring och engagerar sig, ”och konkret finns på plats i folks vardag”.
Nyckeln är ett paradigmskifte – från professionellt till ideellt, från få till många frivilligt engagerade.
Nöden är uppfinningarnas moder, säger ett slitet ordspråk. Vänder man på perspektivet kan man med Johan Cullberg tala om att växa genom kris. Så ter sig Gunnarsbyn.
Svenska kyrkan har levt med att 2012 ska bli ett krisår. Eventuellt blir det inte fullt så illa som prognoserna tydde på för ett år sedan, resultatet av Kyrkans Tidnings årliga ekonomienkät tyder på det. Sverige har gått bättre än väntat med i eurokrisens 2011 osannolika 4 procent i BNP-tillväxt, och ekonomerna i församlingarna räknar med att 2013 blir bättre än 2012 och 2014 bättre än 2013. Men kyrkan lever på lånad tid. 2015–16 börjar de första årskullarna som inte föddes in i kyrkan bli myndiga och flytta hemifrån. Då kan medlemsintäkterna börja rasa.
Den lånade tiden kan också ses som andrum, och utrymme för ett koncentrerat arbete med identiteten och den grundläggande uppgiften, att finna vägar till en väl fungerande kyrka mitt i samhället, mitt i byn.
Strukturen, Svenska kyrkans superfråga, handlar om detta. På andra sidan beslutet om strukturutredningens slutsatser i höst har vi en radikalt förändrad indelning och ansvarsfördelning. Målet är, ska man inte glömma, en stärkt kyrka, organiserad för att på bästa sätt ta tillvara resurserna.
Men strukturen är ett ramverk att bygga på, inte lösningen i sig. Ekonomienkäten ger vid handen att alldeles för många församlingar och samfälligheter bara väntar på det som ska komma, urholkade intäkter och färre medlemmar – i det korta perspektivet struktur-utredningen. Under tiden skruvar man lite på kranarna.
Det är rätt att sälja fastigheter som inte behövs, det är rätt att anpassa personalstyrkan till mindre verksamhet, det kan vara rätt att dra ner på värme och effektivisera underhåll. Men det är inte där framtiden vinns.
Jag har på ledarplats argumenterat för återhållsamhet med företagande i kyrkans regi. Det får konsekvenser för konkurrensen i en bygd och företagarkompetensen inom kyrkan är föga utvecklad. Men om det ska till för att bygden ska leva är det rätt grepp. Gunnarsbyn visar det. I andra församlingar är receptet ett annat. Huvudsaken är att inte vänta och låta det bero.
Ty plötsligt är bröllopet över och festen förbi. De som sökte fann andra som ville något.
Jag är övertygad om att det är fler än 15 procent av församlingsborna i Gunnarsbyn som svarar att de tror på Jesus.
Och att tro på kyrkan har de all anledning att göra.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR