Mer fokus på kyrkokunskap och mindre på kändisskap

Personligen har jag alltid gillat Mark Levengood och Anna Lindman. De är duktiga på det de gör och båda verkar vara varma, smarta och kul. Ändå väckte valet av Levengood och Lindman som moderatorer till fredagens ärkebiskopshearing en del frågor. Vad vill man med utfrågningen? Underhållning eller innehåll? För vem är den till? Intresset utanför kyrkans inre krets har ju visat sig vara rätt begränsat. Kanske hade det varit lämpligare att fokusera mer på kyrkokunskap än på kändisskap.

Mark Levengood är katolik. I och för sig med en relation till Svenska kyrkan som verkar vara både positiv och ganska initierad, men ändå. Inte heller en enda fråga kom att handla om folkkyrkan eller om de förtroendevaldas roll och ansvar.

Dessutom kan Levengood tendera att ibland bli lite fånig. I rätt sammanhang passerar det utan problem. Men det passar inte på en ärkebiskopshearing – dessutom utan koppling till samtalsämnet – berätta om barnet som sa: ”Det var inte Josef som var Jesus pappa. Det var något med en åsna, men jag har glömt vad.” Tajming är allt inom humor och detta var fel tidpunkt. 

Anna Lindman, å sin sida, förefaller vara mer kantig när hon närmar sig kyrkan. Det känns som att hon ofta har ett behov av att markera distans. Det kan finnas publicistiska skäl för det. Men knappast en sådan här dag när hon arbetar på uppdrag av Svenska kyrkan. Har hon sådana behov ska hon inte åta sig uppgiften. Och när Lindman under intervjun med Mikael Mogren, efter det att han talat sig varm för ett samhälle där kristen tro är en självklar del, utbrister ”Nu är ju inte sekulärhumanisterna här och kan försvara sig” blir det tokigt. Jag begriper att det är ett sätt att försöka skoja genom att referera till ett slags public service-attityd, men återigen är tajmingen helt fel. En ärkebiskopshearing ska präglas av frimodighet, inte ängslighet.

Så frågan hänger kvar: vad sökte kyrkan med valet av dessa moderatorer, innehåll eller underhållning?

Innehållsligt blev det verkligen si sådär. Det mest uppenbara var naturligtvis att Levengood och Lindman i sin research hade missat att Martin och Fredrik Modéus är bröder. Denna lapsus går utanpå allt och stämningen blev därefter. Det blev pinsamt, inte bara för journalisterna själva utan också för oss andra. Så grund är uppenbarligen kunskapen om Svenska kyrkans främsta företrädare också bland journalister som kyrkan anställer för att hålla i en så viktig utfrågning som denna.  

Men valet av moderatorer fick också andra och mer problematiska konsekvenser. Det blev sällan följdfrågor som fördjupade resonemangen. Inte heller när det var uppenbart läge. Ta till exempel den återkommande frågan om kyrkans roll och röst i offentligheten. Kring vilka ämnen ska kyrkan tala respektive tiga? Detta är en brännande fråga som har debatterats mycket under senare tid. Och eftersom potatisen är het så svarade de flesta kandidaterna lite undfallande. Fullt naturligt. Men istället för preciseringar kom moderatorerna istället att snabbt landa i frågor om prästvigda kvinnor och samkönade äktenskap. Föga överraskande, men knappast det mest brännande, vilket också Karin Johannesson påtalade. Men trots hennes invändning fick hon ingen följdfråga kring vilka frågor hon istället upplevde som kontroversiella. Inte heller Johan Dalman ombads exemplifiera de exempel på ”dikeskörningar” som han tyckte sig se för kyrkan i den offentliga debatten.

Och det är märkligt att moderatorerna undvek att själva exemplifiera med omstridda frågor kring vilka kyrkan ska tala eller bör tiga? I närtid har kyrkan diskuterat Israel som apartheidstat, kyrkans syn på språktest för medborgarskap, gruvkonflikten i Kallak. Till exempel. Tystnaden riktigt hördes, men vad berodde den på? Var det återigen den dåliga researchen som slog igenom eller något annat? Men varför ska man ha journalister på plats om de inte uppför sig som journalister?

Trots det ovan sagda var underhållningsvärdet helt okej. Både Lindman och Levengood är rutinerade och lyckades hålla energin och stämningen uppe under den långa dagen, vilket är värt en eloge.

Intressantast och mest värdefullt var att hearingen lyckades visa att de fem kandidaterna, som på ytan kan tyckas vara ganska lika varandra, ändå visade sig vara fem väldigt olika personer med skilda ingångar och vinklar, tonalitet och gåvor.

Till nästa gång behöver man fundera över vilka moderatorer man väljer. Man bör renodla teologispåret mer och då finns det, i en kyrka med 5,8 miljoner medlemmar, många möjliga namn: Ola Sigurdson, Susanne Wigorts Yngvesson, Bengt Kristensson Uggla, Jayne Svenungsson, Jan Eckerdal, Johanna Gustafsson Lundberg. För att nämna några.

Det händer att universitetsteologer i Sverige suckar över Svenska kyrkans ointresse för deras kompetens. Många upplever att de inte tas i anspråk av sin kyrka. Kanske var valet av moderatorer till fredagens ärkebiskopshearing ett utslag av just detta.

Jonas Eek