Kanske bara kyrkan som möter det existentiella hålet

Institutionssjälavården på sjukhus, ­häkten, flygplatser, i fängelser samt inom polisen och försvaret är en viktig insats i sig för Svenska kyrkan. Men denna kontaktyta mot det omgivande samhället fungerar dessutom som en sorts öra mot marken, en spaning om vad samtiden tycker att kyrkan särskilt kan bidra med.

Sigtunastiftelsens kaplan Kerstin Dillmar har tidigare arbetat många år inom sjukhuskyrkan och konstaterar att Svenska kyrkan på 1990-talet inte minst sågs som en resurs inom etiken. Det arbete som sedan dess har följt bland företag och andra samhällsinstitutioner med att försöka formulera en egen värdegrund är ett tydligt resultat av det. Sedan har kyrkan varit efterfrågad som expert inom krishantering och sorg och på motsvarande sätt har många institutioner försökt skapa egen kompetens och egna rutiner för att hantera även dessa svåra frågor.

I dag handlar efterfrågan inte minst om existentiell hälsa. I takt med att allt färre människor i västvärlden har tillgång till de bärande resurser som religion och framför allt de kristna kyrkorna har varit, har Världshälsoorganisationen, WHO, formulerat teman som ska kunna hjälpa människor att ta sig an livets utmaningar. Det handlar bland annat om mening och syfte med livet, tro som resurs, harmoni och inre frid, hoppfullhet och optimism, upplevelse av sammanhang, andlig styrka, helhet och integration. Men innehållet ger sig inte självt och därför blir bland andra Svenska kyrkan än en gång en viktig samtalspartner.

Den tidigare kaplanen på Sigtunastiftelsen, tillika sjukhusprästen Lars Björklund menar dock nu att detta problem är större än många kanske anar. Han uttrycker det som att det finns ett existentiellt hål i Sverige. Bilden kan sägas bekräftas i Joel Gruneau Brulins avhandling i psykologi vid Stockholms universitet från i somras. Han konstaterar där att välfärdssystemet bara kan ge materiell trygghet och inte den psykologiska trygghet som en religion kan ge genom sitt sammanhang.

Lars Björklund ger händelsen i ­höstas som exempel, när en pappa kastade ut sina två barn från en balkong i Hässelby och innan dess inträffade liknande mordförsök utanför Lycksele. Det är så förfärliga händelser, som kan upplevas som ren ­ondska. Och då har vi inte ens börjat räkna upp alla skjutningar som sker nästan dagligen i Sverige.

I alla dessa situationer gör poliser, personal inom socialtjänsten samt psykologer och annan vårdpersonal starka och bra insatser. Men det går ändå inte att tänka bort en helt fristående aktör, nämligen Svenska kyrkan. 

Det kan tyckas att detta inte är någon nyhet och det är sant att kyrkan länge har varit en aktör i krissituationer. Men det pågår en kontinuerlig omförhandling av Svenska kyrkans roll i samhället och den gångna hösten har visat att den inte på ­något sätt har minskat i de personliga ­katastrofer som anhöriga och omgivning hamnar i.

Som bland annat händelsen i Hässelby visar finns det situationer som är för svåra för kanske någon annan än just Svenska kyrkan. Ibland bara med ett öppet kyrkorum, ljus att tända, stilla musik och någon som frågar hur det är. Men där och då står kyrkan för det existentiella djupet och ­erfarenheten. Det finns en botten, där ­någon vill försöka ta emot den som tycker sig ­falla handlöst i förtvivlan.