Kyrkans svar i ensamhetens århundrade

Det kan man däremot inte säga om ett närbesläktat nutida fenomen. I Japan väljer allt fler äldre personer aktivt fängelselivet. Brott begångna av äldre personer (65+) har mer än fyrdubblats de senaste tjugo åren och återfallstalen är höga. Ansvariga har sin tolkning klar: många äldre begår brott för att de vill hamna på anstalt och på så sätt slippa alternativet: ensamhet och social isolering.

Det är författaren och forskaren Noreena Hertz som återger situationen i Japan i boken Ensamhetens århundrade (Natur & Kultur, 2020). Hertz beskriver den ”globala ensamhetskris” som världen befinner sig i. ”Ingen av oss, någonstans, är immun.” Statistiken talar ett tydligt och dystert språk och utvecklingen verkar gå åt helt fel håll.

I slutet av förra året rapporterade exempelvis Sveriges Radio (3/11) om en 80-årig man i Kortedala som legat död under sin säng, antagligen i flera år, och som inte upptäcktes förrän efter det att kronofogden haft visning av hans lägenhet. Helt sanslöst!

Men ensamheten behöver inte vara så extrem utan är ett betydligt bredare fenomen, menar Noreena Hertz. Ensamhet är inte bara att upplevd brist på kärlek eller sällskap. Man kan också vara ensam i relationer, som när man känner sig osedd och ignorerad av sin partner eller sina vänner. En annan typ av ensamhet är att uppleva sig exkluderad av medmänniskor, arbetsgivare eller politiker. Ensamhet är därmed både en hälsokris (människor blir sjuka och kan dö av ensamhet), en ekonomisk kris (t ex sjukskrivningar) och en politisk kris (isolering föder splittring och extremism).

Det handlar alltså om något mycket mer än att vara socialt isolerad från andra. I ensamhetens århundrade upplever man sig avskuren från politikerna, oengagerade i sitt arbete, exkluderad från samhällets alla framsteg, maktlös, osynlig och utan röst. Kort sagt; ensamheten är existentiell.

Det finns flera förklaringar till ensamheten. Tekniska utvecklingar, såsom smarta telefoner och sociala medier bidrar. Men till det kommer strukturella och sociala förändringar. Vi gör allt mindre saker tillsammans: föreningslivet dalar och samhället skär ner på bibliotek, parker och kulturhus. Människor går i allt mindre utsträckning i kyrkan, moskén eller synagogan eller på bio och teater. Vi rör dessutom allt mindre vid varandra; och detta redan före pandemin.

Noreena Hertz är trots allt hoppfull i sin bok. Hon menar att vi inte behöver leva i ensamhetens århundrade och att ”framtiden ligger i våra händer”. Det gäller att gå från att vara konsumenter till att bli medborgare, från att vara tagare till att bli givare, från passiva åskådare till aktiva deltagare. Det handlar om att både kunna lyssna mer och samtidigt upphäva våra röster allt oftare. Att praktisera empati, visa tacksamhet, jäkta mindre och prata mer med varandra.

Till allt detta kan vi som kyrka bidra, både i faktisk verksamhet och i förkunnelse. Dessutom kan vi komplettera med kyrkans evangelium: att framtiden ytterst ligger i Guds händer. Att Gud har lovat sin eviga närvaro och kallar oss in i gemenskaper såsom Gud själv är gemenskap.

Allt oftare kan man höra människor som menar att kyrkans individfokus – á la ”Du vet väl om att du är värdefull” – i vår tid behöver kompletteras med gemenskapsmotiv. Det är inget fel med evangeliet till den enskilde. Däremot kan den individcentrering som länge varit kyrkans budskap par excellance, och som delvis var ett svar på ett tidigare mer kollektivistiskt samhälle, i dag öka trycket på den enskilde och faktiskt bidra till isoleringen ifrån varandra. Istället kanske det våras för andra teologiska bilder som Guds folk eller koinonia.  

Det är, hur som helst, enkelt att som kyrka skriva under på Hertz vision: detta behöver inte vara ensamhetens århundrade.

Jonas Eek