Diakoni när orden inte räcker till

Ord räcker inte till. Det tar emot att skriva så. Åtminstone som opinionsbildare med ansvar för en tidnings ledarsida, där just ord är själva uppdraget. Men det är likafullt sant, att uttalanden och utfästelser i sig själva sällan räcker. Det krävs konkret handling för att kunna förändra. En insikt som känns nästan övertydlig i den val­rörelse vi just nu bevittnar med såväl ­löften som lågvattenmärken och rena lögner.

Att ord inte räcker är också diakonins erfarenhet. När konsekvenserna av den erfarenheten dras finner man diakonins styrkor. Den teologiska styrkan, att kristen tro får konsekvenser, att livet är för kort och nöden är för stor för att bara prata. Men också diakonins kommunikativa styrka, som en självklar och potent del av kyrkans liv och påverkansarbete.

Kyrkans diakoni är mer än ord. Diakoni är verkstad och handling. Det är att visa konkret omsorg om det som är ömtåligt och den som är utsatt. Diakoni är att ta ansvar för det gemensamma och protestera mot det orättfärdiga. Ytterst är diakoni en fråga om närvaro. Att förkroppsliga dopets löfte om närvaro som ett medmänsklighetens sakrament.

Diakoni aktualiserar frågor om trovärdighet och autencitet. En kyrka utan diakoni är inte trovärdig. Och på det personliga planet krävs autencitet att sträva efter äkthet och förankring så att ord och handlingar – tro och liv – inte motsäger varandra.

”Diakonins roll är inte glasklar och skulle må bra av en genomlysning. Vad skiljer en diakons ­kallelse från varje kristens uppdrag till medmänsklighet?

Kyrkans diakoni behöver sina ambassadörer. Få – om ens någon? – av motionerna till höstens kyrkomöte hade ärenden som explicit rörde diakoni eller diakoner. Det är svårtolkat om ett sådant förhållande är ett uttryck för att allt är frid och fröjd inom diakonin eller att ämnet är osynliggjort eller kanske inte anses höra hemma på nationell nivå. Men sanningen är att ­diakonin har ett komplext läge inom kyrkan.

Å ena sidan är verksamheten välkänd bland människor i allmänhet. Det finns en bred förväntan på att kyrkan ska bedriva diakonalt arbete. Dessutom uppskattas detta arbetet högt av medlemmarna. Ibland är kyrkans diakoni den direkta anledningen till att någon väljer att stå kvar som medlem i kyrkan.

Å andra sidan blir det allt färre diakontjänster. Mellan 2019 och 2020 minskade antalet församlingsdiakoner med 44 tjänster inom Svenska kyrkan (KT 13/12 2021). Kanske har detta främst ekonomiska orsaker, menar diakonen Anna Moilanen i artikeln. Församlingar som tvingas prioritera tenderar att göra sig av med tjänster som man, enligt kyrkoordningen, inte är tvingad att ha, vilket är fallet med många diakontjänster. Men kanske kan det också finnas teologiska skäl. Diakonins roll är inte glasklar och skulle må bra av en bredare genomlysning. Vad skiljer en diakons kallelse från varje kristens uppdrag till medmänsklighet? Hur hänger kyrkans ämbete egentligen ihop – har vi i realiteten ett eller tre ämbeten? – och vari ligger diakonatets unicitet?

I år sammanfaller diakonins månad med upploppet på en valrörelse som förstärkt insikten att det krävs mer än ord i både tro och liv, kyrka och samhälle. Och det är just där den erfarenhet övergår i handling som kyrkans diakoni har sin största styrka.

Jonas Eek