Historielöshet under folkbildande flagg

På Svalberget alldeles där jag bor ligger Örgryte nya kyrka. När kyrkan anlades i slutet av 1800-talet togs delar av sprängstenen och användes som grund för Böskolan som byggdes nedanför berget. Det är en bild för hur skolväsende och lärande i vårt land har sin grund i kyrkan. Folk­skolan hör samman med folkkyrkan.

Därför blir man ofta bedrövad över delar av samhällsdebatten. Historielösheten är utbredd, till exempel i den återkommande kontroversen om skolavslutningar i kyrkan. Som om det skulle finnas en motsättning mellan kyrka och skola. Under pandemiska tider får man dock inte ha några skolavslutningar alls, så den debatten har vi sluppit ett tag. Men historielösheten gör sig lika fullt påmind.

Så här lät det nyligen när den kristna trons moderna historia i vårt land tecknades i SVT (Helt lyriskt 20/1): Religionen befriar människan från ansvar, vilket är skönt eftersom ansvar ju är tungt att bära. Dessutom behövde människorna förr i tiden verkligen Gud, då man inte kunde vara säker på att ha mat för dagen. Men med tiden slutade människor tro på Gud. Dels fick folk det bättre och slapp oroa sig för mat. Och framför allt blev man mer källkritisk och plötsligt framstod den kristna storyn inte längre som trovärdig. Om man dessutom höll sig uppdaterad avseende de senaste vetenskapliga rönen blev det nästan omöjligt att tro på Gud, Jesus och – ”nödlösningen” – den heliga Anden. Tro bildsattes i programmet med Lapplisa, Ulf Ekman och diverse frikyrkliga musikprogram.

Det är en sorglig syn på och bild av den kristna trons roll och historia i vårt land. Att det dessutom presenteras under folkbildande flagg i public service, under ledning av Mister populärvetenskap Fredrik Lindström är bedrövligt. Vem faktagranskar produktioner av det här slaget?

En sådan här historielöshet är inte harmlös. Den är provocerande och genererar en rad problem. Dels öppnar den upp för den utbredda kristofobi som finns i vårt land. Vem vill befatta sig med kristen tro om det innebär att varken ta personligt ansvar eller följa med i den vetenskapliga utvecklingen? Den beröringsskräcken bereder också väg för den mobbning som troende elever i skolan ibland upplever från sina egna lärare, ett djupt skamligt ­fenomen.

Dessutom leder okunskapen till en språklöshet inför det som är livets och trons innersida. En språklöshet som tydliggörs i ovan nämnda tv-program. När programledaren konfronterades med ett personligt vittnesbörd om vilken roll tro och Gud spelar i artisten Albin Lee Meldaus turbulenta liv blir han alldeles tyst. Här ryms ingen ansats till fördjupning då Lindström uppenbarligen saknar ord för det som beskrivs.

Slutligen kan bristande faktakoll användas av aktörer som önskar påverka samhället i diverse riktningar. När vi i Sverige talar om alla människors lika värde – om det så är i skolan eller i public service – vore det klädsamt om man inledde med att citera arkeologen och författaren Jonathan Lindström: ”Det finns en vanföreställning om att vikingatidens kvinnor hade en stark position, en sverigedemokratisk riksdagsman har påstått att kvinnor och män var jämlika under vikingatiden. Det är bullshit. Det är kristendomen som ger alla människor ett värde” (SvD 23/1).

Jonas Eek