Så kan lärande och undervisning gå vidare

Svenska kyrkans satsning på lärande och undervisning har varit ambitiös sedan den inleddes för över tio år sedan och många har nog kastat längtande blickar mot Norska kyrkans trosopplæringsreform och hoppats att Svenska kyrkan skulle få något liknande. Men när vi sitter med facit i hand har programmet avslutats och kyrkostyrelsen har också sagt nej till inrättandet av ett råd för lärande och undervisning. Projektet framstår därför som helt dött, sånär som på det material som fortsätter att finnas tillgängligt digitalt.

I den utvärdering som Oxford Research har gjort konstateras det bland annat att programmet i praktiken inte har nått ut särskilt väl i församlingarna, utan att det finns ett uppenbart kommunikationsglapp mellan kyrkans olika nivåer.

Det i sig är en viktig lärdom för fram­tiden, men samtidigt finns det något att bejaka också i detta. Att det är i församlingarna arbetet ska bedrivas och att det därför också är där ansvaret ligger, vilket torde glädja alla som bekymrar sig över att Svenska kyrkan tycks gå alltmer mot en toppstyrd koncernbildning. Ska vi ta något med oss framöver är det nog därför just det, att bollen nu ligger hos den enskilda församlingen eller det enskilda pastoratet.

I stället för att beklaga, klaga eller rent av ondgöra oss över det som inte blev är det bästa sannolikt att försöka vara konstruktiv i den situation som råder. Ett av de viktigaste målen med programmet för lärande och undervisning var att församlingarnas egna arbeten skulle bli mer omfattande, sammanhållna och systematiska. Där finns det i dag en mängd ­pedagogiska handlingsplaner för åldrarna 0–18 år ­(alternativt 0–30 år), som bör vara en god grund för just den ambitionen.

När det gäller vuxna framstår däremot systematiken som betydligt vagare. Visst finns det en mängd verksamheter, men däremot är det mer sällsynt med uttalade strategier. Rent sociologiskt är det förstås viktigt att försöka lägga en god grund i kristen tro tidigt i livet, men i den situation som Svenska kyrkan befinner sig i dag behöver också vuxnas lärande prioriteras. Det finns helt enkelt för många som inte känner kristen tro särskilt väl.

Men sättet att tänka behöver skilja sig från strategin kring barn och unga, eftersom det inte går att bygga på samma naturliga progression som sker under uppväxten. Utifrån den pedagogiska klassikern Lev Vygotskijs syn på lärande som något som behöver bygga på tidigare kunskap behöver trons pedagogik bland vuxna i stället utgå från var den enskilda individen befinner sig i relation till kristen tro i nuläget, helt oberoende av ålder.

Ett sätt att tänka strategiskt är därför att tala om Svenska kyrkans tre pedagogiska rum. Det första är det gemensamma rummet i att vara människa, med livs­frågor och existentiell hälsa, där kyrkans ­pedagogik kan handla om samtalsgrupper, konstutställningar, musik, litteratursamtal och samhällsengagemang. Det andra rummet är ett lärande i kristen tro, med en tydlig länk in i det första rummets möte i det allmänmänskliga. Det kan handla om bibelsamtal, men inte minst om någon av de varianter av dop- och konfirmationsgrupper för vuxna som finns. Det tredje rummet är fördjupningen, för att kristen tro ska vara något som håller och kan få utvecklas också senare under livet. Här kan exempelvis retreater och gemensam läsning av kristna klassiker ingå.

Poängen här är alltså att allt detta bör finnas, så långt det är praktiskt möjligt, och att det behövs en uttalad tanke med hur det hänger ihop med vartannat. Då kan den höga ambitionen fortsätta att leva, men nu i det mindre formatet.

Jonas Lindberg,
biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat