Så undviker kyrkan att backa in i framtiden

Snart ska nästa års budgetar vara klara runt om i Svenska kyrkans församlingar och för många är det ett utmanande arbete. Under decennierna fram till relationsförändringen med staten år 2000 ökade antalet tjänster i Svenska kyrkan gradvis hela tiden och nya yrkeskategorier tillkom. Men när kyrkan på allvar började förlora medlemmar blev också ekonomin ­sämre och därmed möjligheterna att ha lika många anställda.

Det kan vara känslomässigt påfrestande att dra ner på verksamheter och tjänster och inte minst om och när medarbetare behöver sägas upp. Det är lätt att skjuta på besluten, för att de känns obekväma och därigenom försöka backa in i framtiden i stället för att försöka agera strategiskt vid rätt tidpunkt.

I det längre perspektivet är det också lätt att göra sig en bild av att det kommer att bli som det var förr, med en präst som viger, döper, begraver och har andra gudstjänster och en klockare som sköter allt annat. Men långt innan vi kanske kommer dit är det värt att påminna sig om att utvecklingen i hela samhället under de gångna decennierna hela tiden har gått mot en ökad specialisering i arbetslivet. Präster må vara bra till mycket, men har inte de kompetenser som diakoner, kyrkomusiker, pedagoger, kommunikatörer och vaktmästare har.

Luleå stift är ett föredöme i sammanhanget genom det PM som dess kansli tog fram 2019 om fastställande av prästorganisation. Titeln till trots är det tydligt i dokumentet att det är önskvärt att åtminstone alla de kyrkliga profilerna präst, diakon, kyrkomusiker och församlingspedagog fortsätter vara representerade i en församling eller ett pastorat.

Den lilla skriften är en handfast vägledning i hur den lokala organisationen kan tänka kring behov, resurser och mål. Vad säger exempelvis statistiken om behovet av kyrkliga handlingar nu och framöver och var finns de diakonala behoven framför allt? För den som gör sitt arbete på den punkten kommer förmodligen också personalbehoven att klarna och kan bidra till tydliga argument för de svåra besluten.

När det gäller prästtjänsterna är situationen speciell, eftersom kyrkoordningen anger att varje stiftsstyrelse ska besluta om minsta antalet sådana i respektive församling eller pastorat. Det är dock inte mer komplicerat än att det går att anhålla om ett nytt beslut.

På en direkt fråga svarar några av landets stiftsjurister att det finns en flexibel hållning i stiftsstyrelserna till att ändra det fastställda antalet, så länge kyrkoherde och kyrkoråd är eniga. Med tanke på att de flesta församlingar, som inte har genomgått någon indelningsändring sedan år 2000, har kvar samma minimiantal sedan dess kan det nu vara dags för en översyn i flertalet fall.

Diakontjänsterna, som är en del av samma ämbete, är däremot inte reglerade, trots en tidigare motion i kyrkomötet i frågan. Det kan tyckas vara inkonsekvent, men det är ändå så nuläget ser ut och kanske blir det ännu svårare att få genom ett sådant beslut i dag, med tanke på den ekonomiska verkligheten.

Alternativet till att försöka fortsätta med en liknande bredd över överskådlig tid är annars att prästutbildningen får en betydligt bredare karaktär än i dag, med påtaglig risk att det samtidigt försämrar djupet i kompetensen. Och hur skulle i så fall en framtida klockartjänst se ut? Här finns det frågor för utbildnings­ansvariga i ­Svenska kyrkan att ­arbeta vidare med på sikt.

Jonas Lindberg,  
biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat