Svenska kyrkan behöver en ny småkyrkorörelse

Under 1900-talets andra hälft byggdes en mängd kyrkor i Sveriges växande ­städer, under inspiration av småkyrkorörelsen och dess danska förebild. Tanken var att kyrkan skulle vara fysiskt närvarande i nya bostadsområden och utveckla nya sätt att arbeta där med barngrupper, körer och ungdomsgrupper.

Ibland byggdes monteringsfärdiga så kallade vandringskyrkor relativt snabbt upp, för att församlingen skulle få möjlighet att undersöka om det var en bra plats för en mer permanent byggnad. Ibland inhystes kyrkans verksamheter i en källar­lokal i ett flerbostadshus innan det stod klart om det var ett område att satsa på.

I efterhand framstår det som en av de mest dynamiska perioderna i Svenska kyrkans historia och givetvis fick den skjuts av ekonomisk tillväxt i samhället, en hög grad av medlemskap i kyrkan, många ideella krafter och en ökande inflyttning till städerna. Men det fanns uppenbarligen också visionär kraft, där kyrkan var en del av en större förändring.

I dag är det dock säkert många kyrkoherdar och kyrkoråd som en smula bekymrat ser på resultatet av småkyrkorörelsens ambitioner, när ekonomin inte längre räcker till för att driva och underhålla alla de kyrkobyggnader som tillkom på bara några få decennier. I dag kan expansionen tyckas ha varit kortsiktigt tänkt.

I dag är det också lätt att bara se den nuvarande utvecklingen som en organiserad reträtt och därmed bidra till en negativ berättelse om Svenska kyrkans framtid, som kostar energi i sig.

Här skulle det därför behövas en ny ­vision för nya omständigheter. En småkyrko­rörelse för 2020-talet, som inte längre fokuserar på byggnader, utan söker nya sätt att vara kyrka. Är det också dags att tänka mer eller mindre nytt kring verksamheter, där barngrupper, körer och ungdomsgrupper borde ersättas med ­något helt annat, därför att det finns efterfrågan på något helt annat i dag?

Det finns utan tvekan utmaningar i en sådan vision, som att det saknas en ekonomisk bärkraft av det slag som hjälpte den ursprungliga småkyrkorörelsen ­framåt. Att fira gudstjänst i enklare lokaler är inte ovanligt på landsbygden vintertid eller i mer lågkyrkliga sammanhang i dag, men på platser där den liturgiska förnyelsen har gjort kyrkorummet viktigare än ­tidigare kan det däremot vara en utmaning. Är det då ens möjligt att tänka sig en gudstjänst som firas i en tillfälligt hyrd butikslokal, en skola eller åter i en källarlokal?

Eller är svaret att förlita oss på kollektivtrafik och cyklar för att flertalet i stället ska kunna förflytta sig över större ytor till färre platser än hittills? Upptäckte vi under covid 19-pandemin att digital gudstjänst fungerar lika bra eller snarare att inget är bättre än att faktiskt få mötas på riktigt? Är vägen framåt en kombination av etablerade digitala nätverk och enstaka fysiska mötesplatser? Ska Svenska kyrkan åter uppmuntra och stötta enskilda människors initiativ där de bor och exempelvis knyta husförsamlingar till sig?

Mycket tänks och prövas förstås redan nu, men inte självklart med den visionens kraft som en gång präglade småkyrko­rörelsen. Förmodligen behöver Svenska kyrkan den sortens positiva berättelse att hämta kraft ur i mötet med de utmaningar framöver som inte går att välja bort.

Jonas Lindberg