Tänk på döden

Lagom till allhelgonahelgen fick jag tillfälle att läsa senaste numret av Tidens tecken. Tidens tecken ges ut av kyrkokansliet och är en skriftserie om samhälleliga och existentiella teman i samtiden. Det senaste numret (7, 2022) har tema Dödens återkomst, vilket passar väl så här års.

I förordet påminner redaktören Mikael Kurkiala om att döden finns överallt: ”runt oss och bakom oss och framför oss”. Hur mycket människan än reproducerar sig kommer hon aldrig ”hinna ifatt de döda”. De dödas antal överstiger med nödvändighet de levandes. För att i livet hantera det oundvikliga slutet finns en rad strategier. Separationen tabubelägger döden. Förnekelsen bestrider döden som livets motpol. Dekonstruktionen bryter ner den stora döden till en rad specifika dödar, till exempel trafikdöd eller självmord, där respektive kategori blir överblickbar och, teoretiskt sett, övervinnbar.

Mot dessa har kyrkan och kristen tro en annan strategi. Den lyder: tänk på döden. I Göteborg står devisen huggen i granit på en av ingångarna till Stampens kyrkogård. Och den allhelgonahelg vi nu går in i är ytterst en manifestation av samma motto. Strategin handlar om att integrera döden och poängen är självklar: att ha döden i sina tankar och i sitt hjärta är ett sätt att förbereda sig för den. Eller: konsten att dö är att leva rätt, som en vis man en gång uppmanade mig. Och att leva rätt innefattar att tänka också på döden.

På teologins språk heter konsten att dö ars moriendi. Kyrkoherde Markus Hagberg skriver om detta i den inledande artikeln ”Döden, evigheten och speglingar i tiden”. Ars moriendi är både en medeltida bok av Jean Gerson (1363-1429), men alltså också ett allmänt förhållningssätt för att förbereda sig för det oundvikliga.

Som ett slags spegling i tiden ser Hagberg samtidens dödshjälpsdebatt som något av vår tids ars moriendi. Lagom till allhelgona har det också seglat upp (ännu) en dödshjälpsdebatt. Också på denna tidnings debattsidor har debattörer nyligen talat för respektive emot dödshjälp. Frågan är naturligtvis allt utom enkel. Men det borde inte hindra oss som kyrka att ta aktiv del i samtalet. Tvärtom. Att initiera en diskussion om dödshjälp – som också en av motionerna till höstens kyrkomöte föreslår (2022:69) – skulle kunna ses som ett led i kyrkans arbete med ars moriendi.
 

Strategin handlar om att integrera döden och poängen är självklar: att ha döden i sina tankar och i sitt hjärta är ett sätt att förbereda sig för den.

I delar av dödshjälpsdebatten framställs människors lidande och döende som något ovärdigt. Så kan det naturligtvis erfaras för den enskilde. Men sanningen är ju den att lidandet och döden hör till det djupt mänskliga. Det gäller oss alla, att ”lika hjälplösa som vi kom till världen, lika hjälplösa lämnar vi den”. Det är en tung insikt. Men då behöver vi få höra ”att mitt liv och min död ingår i en större berättelse vars manus jag bara delvis själv är med och skriver”, menar Hagberg.

Döden förblir ytterst ett mysterium också för kyrkan och för den som omfattar en kristen tro. Lidandet likaså. Likafullt har tron bidrag att ge. Livet i dopet syftar till en Gudsgemenskap som inte är begränsad till livet. Dopets relation består in i evigheten. I kontrast mot en sådan evighetstro står sekulariseringen. Hagberg påminner om att det begreppet ursprungligen betyder det ”som hör till seklet”. Att vara sekulariserad innebär alltså att vara avgränsad till tiden och bunden till det jordiska. ”Himlen försvinner” när sekulariseringen skapar ”en järnridå mellan himmel och jord”.

Fenomenet riskerar att också drabba kyrkan; även kyrkan kan sekulariseras, tappa evighetsperspektiven och fastna i det jordiska. Men om kyrkan förlorar sitt evighetsperspektiv ”kan kristendomen sannolikt inte bestå”, skriver Hagberg. Kyrkans bidrag till samtalet om döden behöver alltså innefatta evigheten och himmelen.

Några motionärer till kyrkomötet föreslår alltså ”en grundlig teologisk och etisk genomlysning av frågan om dödshjälp i Sverige med utgångspunkt i det okränkbara människovärdet”. I utskottets svar på motionen anförs att biskopsmötet redan arbetar med ett biskopsbrev om livets början och slut. Detta brev, med planerad utgivning hösten 2023, kommer att adressera dödshjälpsfrågan.

En stilla uppmaning in i arbetet med biskopsbrevet blir därmed: glöm för all del inte evighetsperspektivet.