Vi måste värna möjligheternas människosyn

Vilken människosyn förmedlar kyrkan i mötet med unga människor? Det är en fråga som jag försöker bära med mig in i varje ny konfirmandgrupp. Det är dessutom en tanke som jag brukar lyfta med de medarbetare inom Svenska kyrkan som jag regelbundet träffar i utbildningar och fortbildningar om Svenska kyrkans undervisning. Vilken är den människosyn vi bär och önskar förmedla?

På olika sätt aktualiseras människo­synsfrågan i samband med det djupt ­tragiska mordet på Nils Grönberg, känd som rapartisten Einár (2002–2021), i slutet av förra månaden. Vad säger vi till de många ungdomar som i och med händelsen på allvar har konfronterats med mänsklighetens mörker och tillvarons ­djävulskap?

Den människosyn jag själv strävar efter att förmedla är bland annat inspirerad av utvecklingspsykologin. Det där som terapeuter vackert brukar uttrycka som att ”vi människor blir till i varandras blick”. Terapeuter kan tala om betydelsen av bekräftelse, tillhörighet och sammanhang; att ”vi blir någon, genom att vara någons”.

För mig handlar detta om mycket mer än vackra formuleringar. Orden är skarp dopteologi. Jag är någon för att jag är ­Någons. Och om än ingen människa ser mig, är jag ändå sedd av Gud, som det står i en bön signerad Gunnar Edman. För evigt är vi till i Guds skapande blick.

Genomgående i en sådan människosyn går den fria viljan. Varje människans frihet att säga ja till Gud och till medmänniskan, och friheten att säga nej. Möjligheten att själv välja väg är grundläggande.

Att människan faktiskt skulle ha en fri vilja är dock långt ifrån självklart. De senaste årens ökade kunskaper om människans genetik har fått oss att förstå än mer hur starkt präglade vi är av vår arvsmassa. Hur fri står egentligen en människa gentemot sitt dna?

Den kognitiva forskningen likaså vad ­gäller människans mentala dispositioner och beslutsfattande. Vad kommer först: ­handling eller tanke? Lägg till detta det sociala arvet som ibland kan förutsäga inte bara studieresultat, mat- och motions­vanor, utan även livskvalitet och livslängd.

Om man jämväl betänker två av de drag som präglar den kultur som Einár ­verkar varit en del av – droger och gängmentalitet – kan man lägga till kemiska komponenter och identifikationsmässiga ­element. Det finns, sammantaget, mycket som påverkar en människa och en hel del som kan tänkas begränsa hennes fria vilja. Det finns med andra ord all anledning till stor varsamhet och ödmjukhet.

Samtidigt hävdar en kristen människosyn envist något annat och något mer. En människas val och liv behöver inte slaviskt följa på hennes givna och/eller förvärvade förutsättningar. Tvärtom. Människan är något mer. Och Guds möjligheter är större än så; Guds blick förmår omskapa en människa.

Kristen tro berättar om människans möjligheter att ständigt börja om, om att det aldrig är kört får någon enda människa, om allas ansvar att välja själv. Men där finns också erfarenheten att allt kan gå åt skogen för alla människor. Därför får vi, med Guds hjälp, söka vägledning för våra liv och handlingar. Och be om omdöme och kraft att bära det ansvar och den frihet det är att vara människa.

Det är avgörande att värna en människosyn som tar Guds möjligheter och den enskildes ansvar på allvar. Alldeles särskilt i mötet med unga människor. Annars riskerar vi att svika både människan och tron. I boken Kristen människosyn (Verbum 1982) skriver Birger Gerhardsson att Bibeln beskriver människan som ”en varelse som gör fel […] misstar sig, misslyckas, sviker, förbryter sig. […] Men bibeln nöjer sig inte med att konstatera det här. Den talar också om hur den felande människan kan få förlåtelse och upprättelse. I själva centrum av bibeln står det gudomliga motdraget till människans svaghet, evangelium”.

Evangeliet är Guds motdrag till människans svaghet. Det budskapet tar inte bort det individuella ansvaret. Tvärtom speglar det en möjligheternas människosyn som befriar oss till att ta vårt ansvar.

Jonas Eek