Viktigt fortsätta utveckla processerna för tillsättningar

Svenska kyrkan ska rekrytera en ny general­sekreterare under våren. I förra veckans nummer av Kyrkans Tidning ­menade kyrkostyrelsens förste vice ord­förande Wanja Lundby-Wedin att det är en av de tyngsta positionerna vi har i samhället.

Det är ett påstående som tål att diskuteras. Å ena sidan är Svenska kyrkan landets största fristående organisation och i den meningen kan det vara riktigt. Å andra sidan har kyrkan en relativt decentraliserad struktur och därför kan inte generalsekreteraren jämföras med den position som en generaldirektör eller vd har. Tjänsten har också en begränsad roll i offentligheten, där biskoparna i stället är kyrkans främsta företrädare.

Nu i veckan har kyrkomötet beslutat om de sökandes namn kommer att vara ­offentliga eller inte vid den och liknande tillsättningar (vilket inte är klart i skrivande stund), men tankarna om rekryteringsprocessen som sådan ger ett gediget intryck och bör borga för ett bra resultat. För tjänsten är förstås viktig, om än inte på den påstådda nivån.

I jämförelse kan biskopsval tyckas ha en mindre stabil grund. Det är en offentlig och demokratisk process och bör så vara, eftersom det handlar om ett uppdrag där det är viktigt med så bred förankring som möjligt i kyrkan. Men jämfört med en normal rekrytering till en hög chefstjänst är det osäkert hur noggrann prövningen egentligen är. En enstaka hearing får till exempel direkt avgörande betydelse. Sedan provar många stift egna tillägg, men utan att något har visat sig vara tillräckligt bra för att andra ska haka på.

Frågan är åter aktuell, eftersom Svenska kyrkan under våren också kommer att välja nya biskopar i Skara respektive Härnösands stift. I det förstnämnda fallet sker det enligt gängse modell, där alla nomineringar görs av de röstberättigade. I Härnösand arbetar däremot en beredningsgrupp med att ta fram en sökprofil, för att sedan ta fram förslag på lämpliga personer, ta referenser på dem och slutligen tillfråga kandidaterna själva.

Det är tredje gången stiftet ­använder denna modell, men till skillnad från ­tidigare år kommer den här gången listan med förslag inte att offentliggöras förrän vid nomineringsvalet i slutet av februari. Detta för att ge samma förutsättningar för alla som nomineras.

Frågan kan vara känslig, eftersom det inte får framstå som att de demokratiska spelreglerna riskeras. Men med ­nuvarande modell, där samtliga kandidater lanseras vid samma tidpunkt, bör den balansen kunna upprätthållas. Processen blir då fortfarande inte helt jämförbar med andra större tillsättningar, men tar åtminstone ett steg närmare en mer genomarbetad modell som också andra stift bör kunna använda sig av framöver.

Att ställa upp i ett biskopsval är att utsätta sig för offentlig granskning på en helt annan nivå än att söka exempelvis tjänsten som generalsekreterare, även i avsaknad av sekretess. Givet att det är en mer ­offentlig roll i sig är det kanske inte orimligt heller.

Men var och en som har befunnit sig i den situationen vet nog också att det är lättare att känna sig bekväm i den sitsen om det finns ett bredare stöd redan från början, genom en beredningsgrupp eller på annat sätt. Det är inte ovanligt i nomineringsval med kandidater som bara får någon enstaka röst och det är inte roligt för någon.

En ytterligare tänkbar modell är därför den som tillämpas i Finlands Evangelisk-lutherska kyrka. Där krävs 30 röstberättigade för att få nominera en kandidat. Om inte Härnösandsmodellen skulle få bredare genomslag kan det därför vara ett alternativ att överväga.

Jonas Lindberg,
biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat