Visst finns det hopp efter Härnösandgate

Det finns ändå något hoppfullt i höstens händelser i Härnösand. Mitt bland diverse personliga lidanden, mellanmänskliga oförrätter och konstitutionella trauman måste det ändå sägas: det kommer att komma något gott ur det här. Det måste vi få tro.

Biskop Eva Nordung Byström har fått en enorm uppbackning genom namnunderskrifter, överklaganden, uppmuntrande tillrop och diverse opinionsbildning. Parallellt med det mal kyrkans formella kvarnar. Svenska kyrkans överklagandenämnd beslöt i veckan (20/10) om verkställighetsförbud för stiftsstyrelsens beslut att uppdra åt förste vice ordföranden att avsluta biskopens anställning. Det betyder att stiftsstyrelsens beslut inte kan verkställas förrän överklagandenämnden den 13 november slutgiltigt prövar det. Det är då de principiella frågorna – om Svenska kyrkans episkopala identitet och hur en stiftsstyrelse egentligen kan bete sig – får sina svar.

I väntan på det är det paus. Och inför den sista ronden är det som att oddsen blir allt lägre på att biskopen ska orka och kunna sitta kvar. Det troliga scenariot tycks nu vara att Härnösands biskop heter Eva Nordung Byström, också efter överklagandenämndens möte. I så fall har inte bara biskopsämbetet utan kyrkans hela ämbetslinje vunnit en seger. Hur det blir med stiftsstyrelsen är en annan fråga.

Många läsare har hört av sig till KT med anledning av Härnösandgate och uttryckt sin oro. Flera är präster och diakoner, men också åtskilliga förtroendevalda. Och somliga socialdemokrater, såsom till exempel Torgny Larsson i dagens tidning. Det är därför viktigt att poängtera att konflikten i Härnösand inte i första hand rör en motsättning mellan vigda och förtroendevalda; primärt handlar den inte heller om en skiljelinje mellan socialdemokrater och andra nomineringsgrupper i kyrkan (även om S i det här ärendet verkar varit särskilt drivande); i stället går rågången mellan de personer som förstår vad en episkopal kyrka är och ska vara, och dem som inte gör det.

Representanter för båda dessa hållningar lär finnas i de flesta nomineringsgrupper. Det var i Härnösand trots allt bara domprosten och en centerpartist som reserverade sig mot stiftsstyrelsens beslut. Övriga nomineringsgruppers företrädare missförstod sin uppgift och sitt mandat.

Det finns kort sagt en hel del att tala om inom samtliga nomineringsgrupper. Fler socialdemokrater än Torgny Larsson behöver ta till orda publikt. Dessutom borde tunga företrädare också för andra nomineringsgrupper göra sina röster hörda och visa var de står.

I så fall kan Härnösandgate på lite längre sikt leda till framsteg genom att gränserna mellan kyrkans båda linjer tydliggörs, fler inser vikten av att bägge linjerna ges utrymme och att den av biskoparna initierade revisionen av kyrkoordningen nu blir verklighet. Efterspelet kan därmed leda mot förändringar till det bättre. Om Svenska kyrkan på ett sådant sätt skulle lyckas rida ut denna konstitutionella storm vore det ett hoppfullt sundhetstecken.

Jonas Eek