Efter en 40-årig ökenvandring genom kyrkans landskap, förvisso med en och annan oas också, slår det mig hur lite kraft vi har lagt ner på arbetet med den kyrkliga kulturen i jämförelse med organisationen.

Man skiljer ofta mellan ytterligheterna förtroendekultur och misstroendekultur. I den förra har medarbetarna tydliga mål för sin verksamhet i kombination med stor frihet och eget ansvar. Chefens uppgift är främst att stödja, inspirera och följa upp resultaten. I en misstroendekultur är målen oklara men reglerna desto fler. Det viktigaste blir att inte bryta mot dessa, vilket göder byråkratin och ökar rädslan för att göra fel.

För våra vigda medarbetare ligger risken för anmälan till domkapitlet som ett demoklessvärd över huvudet, för cheferna klagomål till arbetsmiljöverk eller fack. Kulturen präglas av misstänkliggöranden, prat bakom ryggen och utstötning.  Ett fromt draperi dras så över alltsammans, för i kyrkan ska vi vara snälla.

Min spaning vill peka på att vi inte sällan dras med båda ytterligheterna parallellt. Ibland något vi kanske kallar förtroende, men som i själva verket ofta bottnar i en otydlig ledning. Medarbetare får uppgifter på ett schema och lämnas sedan ensamma. Ingen uppföljning, uppmuntran eller konstruktiv kritik.  Samtidigt gör misstroendekulturen luften tjock att andas och leder lätt till att man samarbetar så lite som möjligt.

Kulturen är också det våra medlemmar och sådana vi annars kommer i kontakt med känner av, och frågar sig kanske om man vill fortsätta att höra hemma där. Aldrig har jag haft så många samtal om detta, både från tveksamma medlemmar och frustrerade kyrkoarbetare, som nu då jag har lämnat min aktiva tjänst.
Ovanstående är naturligtvis en grov generalisering. Jag möter också passionerade kyrkoarbetare som älskar sitt jobb och församlingar där glädjen sprudlar. Det är också dit människor söker sig. En av de viktigaste synonymerna till tro är just tillit. Det goda alternativet till en negativ kultur kunde kanske kallas tillitskultur. Tillit ytterst till vår herre, till varandra och till oss själva. En positiv självuppfyllande profetia till glädje både för vår kyrka.