Visst känner jag igen beteendet, ibland rent fientligt tyckande om andras gudsrelation.
Det ligger där som ett skoskav när skor blir för små eller för stora. Att Svenska kyrkan, som står i ett stort identitetsarbete, får en och annan skavsårsblåsa kanske inte är så konstigt. Samtidigt är det mer än storleken på kyrkan som skaver när gudsbilden kommer i kläm.
Hur står det egentligen till med tilliten? Att vi lever i en tid där det mesta förstås som konsumtion är inte främmande. Men är det ett försäljningsknep vi är ute efter? Är det avhängt argumentation om konsumentens förståelse av nåd som ”ett riktigt klipp” som avgör hur stor vår kyrka är?

Jag är fortfarande övertygad om att det är de lokala gemenskaperna som är församling, det är där vi bygger kyrka tillsammans. Detta är inte samma sak som att stora pastorat skulle vara fel, eller att vi får en trång kyrka som styrs från verklighetsfrånvända tyckare långt bort från diakonin, missionen, undervisning eller gudstjänst.

Tydliggör och stärk församlingarna inom pastoratet. Fyll vår nya struktur med vår teologi, vi har den – vi behöver bara öka på självkänslan en aning. Lita på den nåd som gör vårt arbete möjligt.
Det är inte en teologisk kris att vara öppen.  Motsättningen ligger inte i att öppna med låga trösklar, arbeta för en öppen gemenskap och att samtidigt ”inbjuda människor till gemenskap med nådens gud”, snarare ser jag just det som mitt uppdrag.