Seden förändras och kyrkan med den

Hur kommer den kyrkliga seden att påverkas av coronakrisen? Vad kommer hända med alla framflyttade dop och vigslar; blir de av längre fram eller kommer statistiken att sjunka ytterligare? Vilka följder får liveströmmade begravningar och inställda gudstjänster?

På gott och på ont sänder allt fler församlingar sina gudstjänster på nätet och människor har börjat vänja sig vid att kunna följa begravningar på distans. För många var det evigheter sedan man firade nattvard.

Det är ingen särskilt vild gissning att kyrkligheten post corona kommer att vara annorlunda än före pandemin. Faktum är att människors gudstjänstvanor var under förändring långt före krisen. Och i mångt och mycket innebär förändringen att kyrkans gudstjänst har problem.

I den kyrkliga statistik som presenterades förra veckan är det tydligt hur det totala antalet gudstjänstbesök fortsätter att minska: mellan 2015 och 2019 minskade de med nästan 14 procent. Mest tappar besöken vid huvudgudstjänsten (minus 19 procent).

Däremot ökar besöken vid kyrkans vardagsgudstjänster. Gudstjänstbesöken på vardagar ökar med 250 000 och analyschefen Pernilla Jonsson talar om en fortsatt trend av ”robust ökning av gudstjänstfirande på vardag”. Det är glädjande.

Nu gäller det för kyrkan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Söndagen är Herrens dag, men samtidigt tycks allt fler vilja hålla helgen obokad. Vad gör kyrkan då? Hur möter man människors behov utan att ge upp sig själv?

Det gäller att satsa på både vardagens och söndagens gudstjänster. Att se hur de kompletterar varandra och förstå att det i vardagsgudstjänsterna finns en framtidsväg för den kyrkliga seden i vårt land och samtidigt vårda och värna söndagens huvudgudstjänst.

Detta hör samman med konsten att på en gång kunna glädjas åt dem som firar gudstjänst och samtidigt utmanas av att vi borde bli fler som hittar gudstjänstens skatt och glädje. I många församlingar görs detta redan, men på flera ställen kan mer konstruktivitet säkert behövas.

Själv påmindes jag häromdagen om filmen Skicka vidare (Pay it forward) från år 2000. Den handlar om den elvaårige skolpojken Trevor McKinney, som en dag får en uppgift av sin excentriske SO-lärare: att tänka ut ett sätt att förändra världen. Trevors idé är att människor ska skicka gentjänster vidare till andra och han lyckas skapa en rörelse som förändrar.

Poängen här är dock att vi inom kyrkan skulle må bra av en liknande uppgift att fundera på över sommaren: På vilka sätt kan vi förändra kyrkan?

Och frågan gäller kyrkan i allmänhet och gudstjänstlivet i synnerhet. I en sådan övning kan vi inspireras av Trevors ord i slutet av filmen: ”Många vågar inte tro att saker kan bli annorlunda. Det är svårt att ändra, också det som är dåligt. Och då ger vi upp i stället. Men då förlorar vi alla.”

Jonas Eek