Därför har många har fel om vad som hände i Visby

1830-talet ringde och ville ha tillbaka sin äktenskapssyn.” Ungefär så kan man sammanfatta flera reaktioner som biskopsavkragningen i Visby har väckt. I förlängning har man undrat: Hur mossigt moralistisk får man lov att vara? Vad tror egentligen kyrkan om hur människors liv ser ut?

Men frågan är om man då verkligen har läst ansvarsnämndens beslut, för man tycks ha missuppfattat problematiken. Delvis kan den ha med kyrkans egen hantering av ärendet att göra. Det är lätt att vara efterklok. Men det finns förbättringspunkter att ta med sig framåt. Ansvarsnämndens juridik och biskopsmötets teologi hade behövt kompletteras med pedagogik, så att beslutet kunde kommuniceras och därmed uppfattas korrekt.

Åtminstone tre punkter finns att fundera kring:

1. Medias logik

Sex säljer. Och sex i kombination med biskop är en dröm för media. Denna mediala dramaturgi borde man ha tagit mer höjd för när man planerade kommunikationen av ansvarsnämndens beslut. Då kunde fokus ha hamnat på rätt saker.

För sanningen är att ärendet inte handlar om sex. Det är en fråga om omdöme och förtroende. Vissa har försökt påpeka detta, ändå kretsar flera av mediakommentarerna kring det sjätte budet. Den kan ha sin grund i att många av tyckarna inte är självklart svenskkyrkliga i sin tradition. En ”utomäktenskaplig relation” leder associationerna till sex före äktenskap eller till brutna kyskhetslöften och så får man en cocktail av svensk frikyrklig sexualneuros och katolske Fader Ralph i Törnfåglarna, och reaktionen som följer blir: ”Kom igen kyrkan, släpp sargen!”

Detta är medias logik men det skymmer sikten. Ärendet handlar i första hand varken om att biskopen har varit otrogen, blivit förälskad, gjort fel eller brustit. Men för att se det behöver man ta in beslutet i sin helhet.

2.Helheten

Läser man ansvarsnämndens beslut och biskopsmötes yttrande är det tydligt att den utomäktenskapliga relationen endast utgör bakgrund. Istället är det hanteringen av det uppkomna läget som hela saken gäller.

Att det kan bli fel i livet är inte konstigt alls. Så är det för alla människor. Och biskopar är naturligtvis människor som alla andra. Ingen tror något annat. Det som frågan gäller är hur man väljer man att agera när livet har blivit krångligt.

Det är i hanteringen – eller snarare i bristen på hantering – som bilden kompliceras. När det visar sig att relationen inte bara är utomäktenskaplig utan mellan utgörs av en chef och en underställd och att den dessutom har fått pågå över väldigt lång tid. Än svårare blir det när Gotlands kyrkoherdar i samtalen med sin biskop har ”upplevt att biskopen saknar insikt om vad hans handlande har inneburit och vilka konsekvenser det fått för kyrkans anställda och förtroendevalda”. Liksom i det faktum att biskopens egen anmälan tycks ha skett under galgen, först efter det att ärkebiskopen uppmanat honom därtill.

Nämndens bedömning påverkas av att de anser det vara ”särskilt graverande” att biskopen inte tycks inse vad hans handlande inneburit för hans anseende, trovärdighet och auktoritet. Dessutom att det är ”förvånande och anmärkningsvärt” att biskopen inte verkar ha ”reflekterat över om och i så fall hur det skulle vara möjligt för honom att […] återfå det anseende han som biskop bör ha.”

Det är utifrån detta som ansvarsnämnden finner att biskopen ska förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Sex är bakgrunden, men ytterst handlar beslutet om hantering, omdöme och i förlängningen förtroende.  

3. Budbäraren

Dessutom spelar det roll vem det är som kommunicerar beslutet. Ärkebiskop Antje Jackelén gjorde ett strongt jobb den kyrkohistoriska tisdagen. Både på presskonferensen och i otaliga intervjuer. Hon var tydlig, saklig och samtidigt personligt berörd.

Särskilt bra gjorde hon ifrån sig i SVT:s Aktuellt (1/2-22). När journalisten Katia Elliott frågade om risken med beslutet ändå inte var att kyrkan skulle upplevas som otidsenlig, vände Jackelén elegant på frågan: ”Om beslutet hade varit, ja det spelar liksom ingen roll – då hade ju frågan förmodligen varit som du ställer till mig: kan en biskop få bete sig hur som helst?”.

Men det saknades en part. Ansvarsnämnden för biskopar skulle naturligtvis ha varit närvarande den här dagen. Ärkebiskopen skulle inte lämnats ensam, utan sida vid sida med henne skulle någon ledamot från nämnden funnits. Jackelén personifierar Svenska kyrkan för många, särskilt för media. Därför var det motiverat att hon deltog och visade ryggrad.

Men det är ju faktiskt inte hon som har tagit beslutet. Många uppfattade nog att ärkebiskopen företrädde ansvarsnämnden, vilket troligen försvårade kommunikationen ytterligare. Det kunde uppfattas som att biskoparna dömt ut sin kollega. Om nämnden istället hade närvarat hade det varit tydligt att ärendet i första hand rörde en bristande hantering av en uppkommen situation, inte sjätte budet om äktenskapsbrott.