Svenska kyrkans världsbild i rädslans kultur

Den 1–4 oktober hålls den första delen av årets kyrkomöte. Som förberedelse har ­ledamöterna fått kyrkostyrelsens ­skrivelse Kyrkan i det offentliga rummet, vilket är temat för årets möte och inspirerat av Lutherska världsförbundet som arbetar med samma frågor.

Skrivelsen är på många sätt ett utmärkt underlag för fortsatt reflektion. Där finns politiska, teologiska och kulturella aspekter av stora och komplexa frågor. Med underlaget vill kyrko­styrelsen fortsätta ett samtal som redan pågår men som borde diskuteras mer: vilken roll har Svenska kyrkan i offentligheten och vilken bör hon ha? Det är angeläget att kyrkostyrelsens skrivelse blir läst och diskuterad i en vidare krets än kyrkomötet, inte minst eftersom den svenska, europeiska och globala kartan för politiska och religiösa sammanhang förändras i snabb takt – tyvärr inte i riktning mot ett entydigt framtidshopp.

En av skrivelsens viktigaste meningar är: ”Luthersk teologi utmärks av en positiv men realistisk syn på världen och män­niskan”. Det är också ett av de mest utmanande anspråken. För hur vet vi om vår syn är realistisk? Överdriven pessimism eller optimism bör undvikas eftersom sådana alltid utgår från egenintressen som lägger dimridåer över det som egentligen pågår. 

Har kyrkostyrelsen en realistisk syn? Trots min i grunden positiva bedömning av kyrkostyrelsens skrivelse så uppstår efterhand en gnagande fråga: är en luthersk evangelisk kyrka beroende av att beskriva världen som eländig och fram­tiden som dystopisk? Och om världen är så eländig, varför görs det inte en tydligare självkritisk analys av kyrkans delaktighet i ”mer ont än jag förstår” och ”del i världens bortvändhet från dig [Gud]”?

Skrivelsens tredje del, om världen och samhället, präglas av det som sociologen Frank Furedi kallar för rädslans kultur. I korthet handlar det om att politiker, forskare, journalister och religiösa företrädare betonar hot, risker och kaos. Detta skapar rädsla hos folk, vilket gör dem beredda till eftergifter av sina demokratiska friheter i utbyte mot säkerhet. Vi ­lever just nu i en sådan rädslans kultur. Kyrkostyrelsens skrivelse är inget undantag från denna retorik med den världsbild som presenteras. Världen befinner sig enligt kyrkostyrelsen i ett akut riskläge: hoten är många, polariseringen tilltar och oron växer. Det som presenteras är inte osant i sina enskildheter, som stöds av forskning och rapporter om demokrati och mänskliga rättigheter. 

Samtidigt blir bilden skev när den inte görs mer komplex. Hoten är ju inte det enda som kan sägas om samtiden.
För en större komplexitet hade man kunnat tillföra uppgifter om framgångar i världen, som att värdens fattigdom har minskat dramatiskt sedan 1980-talet, enligt Världsbanken. Eller att mänskligheten är på rätt väg mot hälsomålet i FN:s Agenda 2030, nämligen att den globala hälsan, trots pandemin, är ”bättre än någonsin tidigare” (https://www.sls.se/globalassets/sls/kuf/global-halsa-guide-2023.pdf ). Båda dessa positiva faktorer bidrar till delaktighet för att möta hoten i det offentliga rummet. Självklart finns det extrema utmaningar med krig, fattigdom och klimatförändringar, men framgångarna bör ju vara ett ”hoppets tecken” som kyrkostyrelsen efterfrågar i den teologiska delen av texten.

Den teologiska delen av kyrkostyrelsens skrivelse ger en utmärkt grund för att beskriva en luthersk kallelse, dopsyn och kyrkosyn. Jag har inga invändningar mot innebörden av det som skrivs, men återigen hur uppgiften presenteras i relation till samhället och det offentliga rummet. Om man vill vara snarstucken, vilket jag givetvis inte är, så kan man uppfatta en tendens i skrivelsen som en självuppfyllande profetia. Hur då? Den utsatte, den förtryckte, den fattige verkar vara några andra än ”Svenska kyrkan”. Möjligen beror intrycket på att texten huvudsakligen inte beskriver den kristnes kallelse enligt luthersk teologi, utan att det är Svenska kyrkan som har den uppgiften. 

Ibland ger formuleringarna intrycket att ansvaret finns i organisationen – hos de anställda och förtroendevalda – och inte hos de döpta, hos det allmänna prästa­dömet. Denna underliggande tendens och kyrkosyn riskerar att forma en teologi där kyrkan själv beskriver sig som behövd och efterfrågad på ”marknaden”. Svenska kyrkan gör sig i så fall beroende av en rädslans kultur för att legitimera sin uppgift och kallelse. Just för att utsatthet, hot och fattigdom ännu finns, håller jag med kyrkostyrelsen om vikten av klarsyn för att också identifiera ”hoppets tecken” i det offentliga rummet.

Den utmaningen kanske är den största för oss alla i vår tid.

Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik, Enskilda högskolan Stockholm