Tacksamhet över en kyrka som fungerar

Bakgrunden är den, att Ardalan Shekarabi som barn kom till Sverige som flykting från Iran. Väl här möts han dock av ett utvisningsbeslut och göms undan i väntan på uppehållstillstånd. Med den personliga livsberättelsen är det lätt att förstå de dubier Shekarabi hamnar i under flyktingkrisen 2015, när han som civilminister ska implementera en väldigt restriktiv flyktingpolitik. Han som själv har fått en fristad i Sverige, sitter nu i en regering som skärper kraven betänkligt – hur landar man i det?

Shekarabi berättar om sömnlösa nätter då hans personliga erfarenhet krockar med den situation han märker är ohållbar. Det som sedan följer är ett mycket intressant replikskifte:

Ardalan Shekarabi (AS): ”Jag vet faktiskt inte vad som är rätt.”

Anna Hedenmo (AH): Så, vad gjorde du?”
AS: Jag ringde faktiskt till… till ärkebiskopen och …

AH: ”Antje Jackelén.”

AS: ”Ja. Och så frågade jag ärkebiskopen om hjälp. Jag sa: ’Jag vet inte vad som är rätt. Jag behöver stöd’.”

AH: ”Du ville ha andlig guidning eller vad säger man?”

AS: ”Ja, någon form av … ja, kanske inte direkt tänkte ’andlig vägledning’, utan mer: ’Jag behöver verktyg för att kunna landa i ett beslut’”.

Shekarabi berättar att Jackelén hänvisar honom vidare till en sjukhuspräst. Denne besöker ministern på departementet och för samtal med honom, bland annat om konsekvensetik och om hur varje beslut eller icke-beslut ofrånkomligt leder till konsekvenser. Sjukhusprästen och ministern resonerar och skriver listor med för- och nackdelar. En process som leder till att Ardalan Shekarabi landar i slutsatsen att ingen vinner på ett ohållbart flyktingmottagande. En insikt som kläs i starka ord av lättnad och klarsyn:

AS: ”Och det var världens befrielse den dagen kommer jag ihåg, för jag hade på riktigt haft enorma svårigheter med att landa i vad som var min uppgift”

Oavsett var man står i sakfrågan om ett mer restriktivt flyktingmottagande är det stärkande att, som kristen och medlem i Svenska kyrkan, höra ministerns berättelse. Man blir stolt över att Svenska kyrkan är en resurs i vårt samhälle. Att vi har en ärkebiskop som är synlig och som inger förtroende så att människor vänder sig till henne. Man blir också glad över att Svenska kyrkan har en infrastruktur som gör att ärkebiskopen kan delegera frågan vidare, och att medarbetarna på kyrkans lokala nivå, i sin tur, är tillgängliga och kompetenta.

Intervjun gör tydligt att Svenska kyrkan alltjämt utgör en naturlig del i vårt samhälle. Men också att kyrkans organisation fortfarande står sig stark.

AH: ”Skulle vi använda präster lite oftare i politiken?”

AS: ”Ja, men för min del har det varit ett stöd. […] Jag tror vi behöver stöd när vi ska fatta svåra beslut, i politiken och i livet. Och jag tror att många gånger så begår vi misstaget att inte ta stöd, att inte erkänna att vi behöver den hjälpen. Och det är någonting jag har lärt mig i livet den hårda vägen. Och det är ju först i vuxen ålder som jag inser att det är inget fel att liksom blotta sin svaghet, sin sårbarhet och acceptera ’nej, men jag har inte svaren; jag behöver hjälp av en människa för att få svaren’. Men tidigare så kanske jag var rädd för att erkänna just den sårbarheten och det är klart att då går man snett också.”

Det är uppenbart att kyrkans samtalsstöd är en tillgång för samhälle och enskilda. 

Jonas Eek