Två nya biskopar, samma gamla enda ämbete

När kyrkan festar så festar kyrkan rejält. 

Medan jag smälter intrycken från den pampiga vigningsmässan i Uppsala domkyrka där Svenska kyrkan fick sig två nya biskopar den 22 september tänker jag också: Det går inte att göra sig av med hierarkier. Att göra det vore heller inte bra.

Men att säga så är bokstavligen att svära i kyrkan. 

Som redaktörer för nyutkomna antologin Vigd till tjänst: Om ämbetet i Svenska kyrkan (Verbum, 2024) ledde prästerna och forskarna Karin Rubenson och Karin Tillberg ett symposium i Uppsala universitets lokaler förra veckan. Engelska parken-campusets moderna Humanistiska teatern var närapå fullsatt, det var ett hundratal människor som samlades.

Karin-duon har uppenbarligen nosat fram ett hett ämne.

Och visst märks i ett sådant sammanhang som på symposiet att det bubblar under ytan. Ämbetsteologi är inte statiskt. Därav dragkampen.

Medan en del instinktivt och intensivt ryggar för tal om hierarkier och auktoriteter för andra en kamp mot tendensen att sudda ut nödvändiga skillnader mellan olika uppdrag i kyrkan. 

Kyrkohistorikern Sven-Erik Brodd har i boken skrivit en pedagogisk exposé över hur bruket av, och synen på, ordet "ämbete" följt en krokig bana i 1900-talets Svenska kyrkan. Som del av en grupp ekumeniskt sinnade pionjärer var Brodd med själv och införde talet om "det treledade ämbetet" i Svenska kyrkan, inspirerade av anglikanska kyrkans Threefold ministry. 

Men, klargör Brodd genom att hänvisa till kyrkomötesprotokoll, läronämndsyttranden och andra utredningar, förvirringen består kring hur biskopens, prästens och diakonens tre olika ämbeten hör samman i det enda ämbetet. Oavsett vilka ord som myntas.

Konkurrerande föreställningar existerar fortsatt sida vid sida och blir fler varje gång nya ord letar sig in i vokabulären:

"Antihierarkiska termer används för att beskriva de olika ämbetena i det treledade ämbetet, men hur man än kamouflerar det treledade ämbetet med antihierarkiska beskrivningar är det de facto hierarkiskt", som Sven-Erik Brodd uttryckte det under symposiet.

På senare år finns i Svenska kyrkan en tendens att i stället för ämbete tala om "vigningstjänst", då ämbetet kommit att betraktas som en hierarkisk struktur snarare än en sammanhållen, flerfaldig enhet. Trots att bakgrunden till "införandet" av det treledade ämbetet i Svenska kyrkan varit den motsatta: Att betona jämlikheten mellan de vigda även om deras funktion och ansvar skiljer sig åt. Om det inte är möjligt längre att göra det och samtidigt tala om det treledade ämbetet, har kanske begreppet spelat ut sin roll.

Men frågan är om det finns något bättre alternativ till buds. 

Hierarkier i kyrkan består även om vi väljer att inte prata om dem. Av den enkla anledningen att kyrkan är buren av människor. Där människor finns är också makten ojämnt fördelad. 

Om hälften av biskopsmötet är kvinnor betyder det inte att maktfördelningen i Svenska kyrkan som sådan är egalitär. Det förblir ett ideal som inte går att leva upp till. Biskopen har, inte minst kyrkorättsligt, ofrånkomligen en ställning som är överordnad präster och diakoner. Inte så att den genom sitt ämbete står närmare Gud än någon annan. Nej, när kyrkan kallar och sänder ut sina ämbetsbärare är det fråga om ett mänskligt verk. 

När Teresia Derlén och Ulrica Fritzson vigdes till biskopar i Uppsala domkyrka var det som en vigningsgudstjänst ska vara: Festligt. En gudstjänst med extra allt. Internationella gäster, pampig musik och högtidskläder. Strössel och sås. 

Inte för att Gud behöver överflödet men för att festen är hur Guds folk visar att det tar något på stort alllvar. Att den består av vänner som både vill den vigda väl och förväntar sig att den inte förbrukar det av kyrkan givna förtroendet.

Eller makten? Vågar Svenska kyrkan tala om makten? Om det inte vore för den hade ju biskopen inte behövt avge några löften.

Fanny Willman,
ledarskribent