Vi måste fortsätta höja våra röster för biståndet

Trumpadministrationens plötsliga nedläggning av den amerikanska bistånds­organisationen USAID drabbar miljontals människor i fattigare delar av världen. ­Orsaken kan, åtminstone för en utom­stående betraktare, dessutom tyckas vara något oklar. 

Effekterna blir än värre när det öppnar spelplanen ytterligare för länder som Ryssland och Kina, som redan i dag gör stora satsningar i bland annat Afrika, förmodligen med egna strategiska mål i sikte, snarare än i syfte att hjälpa någon annan. 

Men beslutet sänder dessutom en signal till omvärlden, som kan vara djupt problematisk. Oavsett vad man tycker om den nuvarande amerikanska presidenten blir effekten av att ett stort och rikt land uppenbarligen inte anser sig ha någon moralisk skyldighet att stötta människor i nöd i andra länder att det kan legitimera samma hållning också hos andra. 

I nuläget är Sverige fortfarande en av världens mest generösa nationer per capita. Samtidigt har förändringar skett på senare år, som att kostnader för flyktingmottagande numera räknas in kostnaderna för biståndet och då blir det i praktiken en minskning.

Det finns också oroande tendenser i värderingar och attityder bland svenskarna. I den årliga SOM-­undersökningen från Göteborgs universitet undersöks bland annat inställningen till bistånd. ­Resultaten visar att den har skiftat mycket under åren, men det är i dag åtminstone färre som stöder det än när undersökningarna inleddes 1987. 

Om svenskarnas allmänna generositet kan ses som en indikator också är mönstret tydligare. Organisationen Giva Sverige, där bland andra Act Svenska kyrkan är medlem, konstaterar att nästan två tredjedelar av alla svenskar skänkte pengar till en ideell organisation så sent som 2016, men att den siffran förra året var nere i bara hälften av befolkningen. Sam­tidigt ger dessa människor mer per person, vilket gör att totalsummorna ändå är fortsatt stora. 

Samma tendenser syns också på andra håll i västvärlden. När mindre än hälften delar samma värderingar händer det något i ett samhälle med vad som anses vara normalt.

En anledning i Sverige kan vara rent ekonomisk, med högre inflation och ökade ­ekonomiska klyftor. Bland unga vuxna finns åtminstone en positiv inställning till giv­ande, även om det inte alltid blir så i praktiken. Bland andra, inte minst många män, finns samtidigt en ökad misstro mot att pengarna verkligen gör den nytta som de är tänkta att göra. 

En möjlig förklaring är också att det är ett uttryck för sekularisering. Den internationella hjälpen har ju sina rötter i väckelserörelsers och kyrkors satsningar på mission i mitten av 1800-talet och framåt. Det dröjde ända till början av 1960-­talet innan svenska staten började sina egna satsningar på samma område. 

Det är ju tyvärr inte någon naturlag att vi ska vilja ge av vårt eget till människor i helt andra delar av världen. I en tid när de politiska partierna är påtagligt fingertoppskänsliga för vart opinionsvindarna blåser är det därför viktigt att någon försöker både tänka och påtala de längre perspektivens betydelse. I just den här frågan handlar de om livsmening, ödmjukhet inför livets olika lotter, rättvisa och vad människovärdet betyder i praktiken. 

Kyrkorna är inte samma ­normgivare i samhället i dag som tidigare, men det finns starka skäl att ändå fortsätta försöka bilda opinion för att det är en fortsatt gemensam uppgift för oss att med nödhjälp, utbildning och andra metoder försöka göra världen lite bättre för det stora flertalet. Act Svenska kyrkan gör sitt, men fler röster behövs.

Jonas Lindberg