Hbtq-antologi som hjälper oss att se människorna

Är en bok av det här slaget verkligen nödvändig, nådens år 2022? Det är med blandade känslor jag öppnar En enda kropp. Vägar till en hbtq-inkluderande församling. Boken är en antologi med 17 bidrag från präster, pastorer och engagerade kristna både inom Svenska kyrkan och andra samfund och utgiven på Argument förlag med ekonomiskt bidrag från EKHO.

Enligt baksidestexten är det ”en bok för dig som vill lära dig mer om hur du kan vara med och göra din församling till en trygg plats för hbtq-personer”. De olika kapitlen skiftar starkt både till stil och innehåll. Här blandas bibelteologi med pastorala råd, pedagogiska tips och personlig vittnesbörd och boken kommer sannolikt bäst till sin rätt när man läser ett kapitel i taget. Så är den också tänkt att läsas tillsammans med andra, en samtalsbok.

Genomgående används förkortningen hbtq men fokus är på homosexuella med bara ett par bidrag från transpersoner. Om bisexualitet och queerbegreppet nämns litet eller inget, inte heller bland lästipsen i slutet av ­boken. Där finns för övrigt bara ett enda med direkt anknytning till transpersoner, därtill på engelska. Varför inte nämna Vem säger ni att jag är? med berättelser från kristna transpersoner, en bok som utgivits av EKHO?

Robert Eriksson, föreståndare för Betlehemskyrkan i Göteborg, inleder med att beskriva hur man i hans församling arbetar aktivt med inkludering. Han ställer frågan vad som krävs för att förändra etablerade synsätt. ”Vill vi egentligen höra den sanning som förs fram?” och menar att för många upplevs risken att hamna utanför gemenskapen som alltför stor, att inte längre anses ”bibeltrogen”. Den sociala identiteten är enligt honom det största hindret.

Prästen Tobias Elof Hadin skriver rättframt om sin ”resa från nej till ja”, där han ber om förlåtelse från dem som han sårat med sin tidigare avvisande hållning. En komma-ut-berättelse så att säga från andra sidan.

Här är det lätt att känna igen den brottning många i Svenska kyrkan haft med inställningen till kvinnliga präster.

Teologen Emma Audas ställer frågan ”Tjänar vigsel av samkön­ade par församlingens uppdrag att förbereda oss för världen och Guds rike?” Ett kanske inte helt vanligt sätt att se på äktenskapets mening men uppfriskande.

Docenten Christian Eidevald skriver kunnigt om hjärnan, identitet och sexualitet. Innehållet är intressant men jag saknar källhänvisningar till många av de fakta som presenteras.

Starkast är ändå vittnesbörden om den sorg man känner av att som homosexuell inte vara tydligt inkluderad i församlingsgemenskapen. Rädslan är ofta starkt förknippad med att våga se sig själv som den man är. ”Jag har nog aldrig varit så rädd som just då, när jag berättade det för mig själv för första gången”. ”Jag trodde att jag förmodligen hade dömt mig själv till helvetet”.

Att inte bli bejakad av sin egen församling förstärker känslan.

I ett av de bidragen skrivet av en transperson, beskrivs sorgen att inte ens vara bejakad av sina egna föräldrar. ”Jag önskar att de hade frågat hur jag mådde och hur det gick i processen och utforskat andra tolkningsmöjligheter om deras bibeltolkning gjorde det svårt för dem att visa stöd. (...) Då hade jag nog inte så många gånger känt att jag inte orkade leva.”

Sofia Devall skriver frejdigt ”könsdysfori ... är inte särskilt happy clappy” men vill ställa det i relation till de stora utmaningar som världen ställer oss inför, som klimatförändringarna.

Den påfrestande tystnaden är något som ofta återkommer. ”Tystnaden förblev kompakt, som ett sugande vakuum som gjorde att det blev nästintill outhärdligt att vistas i närheten av församlingen”. ”Jag tolkade denna tystnad som att det jag bar inom mig var så farligt att det inte kunde nämnas, farligare än allt annat”. ”Om vi menar allvar med orden alla är välkomna måste vi bryta tyst­naden kring hbtq”.

Det är inte svårt att instämma. Vi försvarar ofta vår tystnad med att visa hänsyn eller respekt. Men tystnad kan såra lika mycket som ord, ibland ännu mera. Jenny Dobers ger i sitt bidrag många kloka och praktiska råd om hur man kan bryta den, hur man kan börja samtala.

Flera berättar om den skam de känt och jag undrar när skammen ska drabba de församlingar och kyrkliga ledare som blundar för vad deras tystnad och likgiltighet åstadkommer.

”Därför räcker det inte med att kyrkan ”accepterar” eller ”tolererar” hbtq-personer utan hon måste inse att hon behöver dem. Hbtq-personer är en gåva till kyrkan. Om de inte får plats i gemenskapen, då saknas något för att kyrkans kropp ska vara hel.” Så skriver Joel Halldorf i slutordet.

Och jag skulle vilja tillägga att om inte hbtq-personer får plats i gemenskapen då får ingen annan det heller. Skälet är att i den gemenskap vi kallar Kristi kyrka är alla redan inkluderade, vi är alla med. Frågorna är alltså redan besvarade, det finns inget mer att reda ut. Någon kanske känner ett behov av att ”förstå”, att först få en förklaring. Men vi har inte fått uppdraget att förstå, vårt är uppdraget att älska.

Boken En enda kropp ger inte svar på alla frågor. Men den gör det synnerligen svårt för den som fortfarande bär på betänkligheter. Framförallt hjälper den oss att se att det inte handlar om ”frågor” utan om människor.

Nu finns redskapet. Låt det komma till användning.

Ann-Christine Ruuth