Argumenten mot dödshjälp motsägs av kunskap och fakta

Carl-Reinhold Bråkenhielm, Kjell Kallenberg, Tuulikki Koivunen Bylund, Johan Unger
Foto: Bojan89

Många svar finns i Statens medicinsk-etiska råds kunskapssammanställning om dödshjälp

REPLIK

Den 9 oktober publicerade Kyrkans tidning vår debattartikel om dödshjälp. Avsikten var att argumentera för att Staffan Bergström bör återfå den läkarlegitimation som Hälso- och sjukvårdsnämnden berövat honom på grund av att han hjälpt en döende ALS-patient, Per Maritz, att dö. (Se vidare om fallet i P.C. Jersilds bok Hur vill du dö? 2022, s. 243 ff.) I samband med detta ville vi också ge vårt stöd åt förslaget att öppna lagstiftningen för assisterat döende.

Vår förra artikel hade sitt fokus på människans rätt till självbestämmande, en central tanke i kristen humanism. En döende och plågad människa har – så länge hon är beslutskapabel - myndighet att själv bestämma över sin död.  Vi vill tillägga att det också handlar om människans värdighet. Forskningsstudier visar att låg livskvalitet, förlust av värdighet och oberoende är viktiga motiv för patienter att efterfråga dödshjälp. Kort sagt: läkarassisterat döende bör bli ett legaliserat alternativ för dessa utsatta människor.

Den 24 oktober publicerades ett svar på vår artikel skrivet av Sten Philipson. Han framför olika invändningar mot vårt förslag att legalisera assisterat döende. Dit hör till exempel att läkarbedömningar ofta är otillförlitliga, att legalisering av dödshjälp ställer oss på ett ”sluttande plan”, att dödshjälp är främmande för hälso- och sjukvårdens syften och att legaliserad dödshjälp är ett hot mot tilliten till sjukvården.  

För den som vill ha en faktabaserad analys, kan vi rekommendera den kunskapssammanställning om dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd (Smer) publicerade 2017 (Smer-2017.2-Dödshjälp-En-kunskapssammanställning.pdf). Där är de flesta av Philipsons argument mot dödshjälp analyserade – inklusive argumentet att doktorers prognoser är osäkra och ”ofta” rena gissningar (s. 173). Där behandlas också ett argument som Philipson inte tar upp, nämligen att smärtlindring och palliativ vård i livets slutskede minskar behovet av dödshjälp. Så är det troligen, men inte alltid (se s. 169-170). 

Ett exempel på en invändning som Philipson tillmäter en avgörande vikt handlar om det så kallade ”sluttande planet”. I diskussionen talar man om ”indikationsglidning”. Har man väl öppnat den legala dörren för dödshjälp så finns det ingen gräns för vad som kan tillåtas. Eller som Philipson skriver: ”Varför bara dödshjälp för människor som lider av en sjukdom, och inte för dem som lider av meningslöshet, utanförskap, ensamhet - ja, av själva livet?” Här finns det faktiskt studier av den så kallade Oregon-modellen, som pekar i en annan riktning. Smer skriver i sin kunskapssammanställning om dödshjälp: ”Sammanfattningsvis har det inte gått att hitta uppgifter som säger [något] om legaliseringen av assisterat döende i Oregon och Washington har lett till en ökad förekomst av dödshjälp utanför lagens ramar. Själva regelverket har däremot varit konstant, vilket talar mot att en successiv utvidgning av kriterierna är oundviklig om dödshjälp i någon form blir tillåtet” (Dödshjälp, Smer-rapport 2017:2, s. 179). Det kan tilläggas att varje regelverk med nödvändighet måste omprövas – och särskilt varje etiskt ställningstagande. Frågan om dödshjälp är inte unik och man måste alltid välja en väg mellan ytterligheter. Och varje tid har sina ytterligheter.

En annan av Philipsons invändningar är att läkarassisterat döende utgör ett hot mot tilliten för sjukvården. Smer gör en annan bedömning.  ”Det finns inga belägg för att tilliten till sjukvården minskat i Oregon eller Washington State. Stödet för lagstiftningen bland befolkningen är… starkt i Oregon och förefaller ha ökat sedan legaliseringen. Även i Beneluxländerna och Schweiz tenderar stödet för dödshjälp i befolkningen att öka,” skriver Smer i sin sammanställning (s. 172).

Philipson efterfrågar i sin artikel ett förtydligande av läkares medverkan vid läkarassisterat döende. Innebär vårt förslag att en läkare ska ha rätt att skriva ut en dödlig medicin till en svårt lidande och döende patient, eller att en läkare även ska ha en skyldighet att göra detta? Vårt svar är att man bör följa internationell praxis.  I alla länder som tillåter dödshjälp finns en samvetsklausul med innebörden att ingen läkare har skyldighet att utföra dödshjälp; det är alltså frivilligt. Däremot får en läkare inte hindra en patient att söka hjälp på annat håll. (Jersild skriver mer om detta och annat i sin bok.)

Vi har också en mer övergripande kommentar till Philipsons artikel. Den gäller hans avfärdande av våra religiöst grundade argument och hans bedömning att sådana inte är relevanta i frågan om läkarassisterad dödshjälp. I motsats till Philipson anser vi den kristna trons perspektiv är betydelsefullt för både troende och icke-troende. En som verkligen tar detta perspektiv på allvar är den katolske teologen Hans Küng. Han behandlar bland annat denna fråga i sin bok Glücklich Sterben (2015), där han ger ett teologiskt försvar för läkarassisterat döende. Han skriver bland annat att ett liv i Kristi efterföljd inte innebär en imitation av hans lidande och ännu mindre att uppsöka lidandet. Istället för en imitation vill Küng tala om en korrelation. Man skulle kunna beskriva det som ett växelspel mellan motstånd och underkastelse. Bekämpa lidande så långt det går och bära det lidande som vi inte kan undgå. En döende människas lidande kan och ska vi söka att bemästra genom smärtlindring och god palliativ vård, men där en patients lidande och umbärande blir outhärdliga är det enda barmhärtiga att en läkare på hennes begäran hjälper henne att avsluta livet.

Carl-Reinhold Bråkenhielm,
präst, professor em.,
Kjell Kallenberg,
prost, docent,
Tuulikki Koivunen Bylund,
biskop em.,
Johan Unger,
domprost em.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Dödshjälp

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Gunnar Eckerdal
SMER-rapporten redovisar också att säkerheten inför dödshjälp i de länder där dödshjälp är tillåten inte är tillfredsställande. Läkare gör då och då felaktiga bedömningar som leder till att människor med läkarens hjälp dör i förtid utan beslutskapabelt samtycke. Det finns talrika exempel på detta, men inga tillförlitliga forskningsdata – vilket också påpekas i SMER-rapporten. Liksom all annan introduktion av nya medicinska metoder måste säkerhetsaspekter redovisas innan den nya metoden tillåts. Det lär oss Macchiariniaffären! De viktigaste argumenten mot dödshjälp är just den bristande dokumentationen rörande säkerhet samt den stora risken för att legalisering av dödshjälp motverkar samhällets ambition att reducera antalet suicid, ”nollvison för suicid”. Kristen tro innebär inte att respekten för ordning och reda när det gäller medicinska behandlingsmetoder kan negligeras.
Patientens fria vilja
Det svåra är att i vissa fall veta vad som är patientens egen vilja och vad som är påtryckningar från omvärlden. Dels finns en ekonomisk aspekt att en sjuk och döende människa kostar pengar och att man slipper den kostnaden om man låter personen dö. (Intressant om vården i refererade länder är allmänfinansierad eller betalas av den enskilde själv?). Dels finns en aspekt av att anhöriga kanske har svårt att se patienten lida och - för egen del - skulle tycka det kändes bra att slippa se en älskad person lida mera. Det kan vara mycket svårt i en sådan situation att avgöra om det verkligen är patienten själv som önskar dö, eller om personen känner sig i vägen och inte vill vara till besvär den sista tiden i livet och då känner att den vill dö av den anledningen. (Men det kan förstås vara tvärt om också, att individen vill dö men anhöriga har svårt att släppa.) När det gäller värdighet är det ju något som sjukvården hela tiden kämpar med. En viktig fråga verkligen, vilket bemötande som ges: hur individen får behålla sin integritet, värdighet och sitt självbestämmande i varje vårdsituation. Om man kunde garantera att få veta patientens egen innersta vilja så vore frågan lite lättare.
Josef Edebol
Letar förgäves efter vad som blev sagt om det sluttande planet. Meanwhile för 6 dagar sen: https://nationalpost.com/news/canada/canada-maid-medical-aid-in-dying-consent-doctors Från att ha varit förbjudna att introducera möjlighet till assisterat självmord, måste kanadensiska läkare härefter fråga "Vill du dö?", när det är "medicinskt relevant". Det finns i de kanadensiska läkarnas åligganden inte bestämt att situationen ska vara "outhärdlig", "obotlig", "det enda barmhärtiga" osv, som anförs här. Var kommer det ifrån? På tal om fakta: _Läkare åläggs informationsplikt om att en möjlighet är att man kan ta patientens liv. _ Professor vid Toronto Uni, Trudo Lemmens: “You have a person who is severely depressed where the nature of the illness is often accompanied by a desire to die. The person takes a step to go and see a mental health counsellor to get help, and is being told [...] we can have treatment a, b, c or MAID [ass. dödshjälp]." Förklara för mig hur en redan heterodox liberalteolog utgör försäkran och tröst för fromheten i det assisterade självmordet, när praxis redan är att svårt sjuka patienter får bollen i knäet: "vill du dö?" Slippery slope är alltid obesegrad.
Anette Ohlsson
Det som förvånar mig är att människor som kallar sig teologer/ämbetsbärare i kyrkan inte ens berör Guds vilja.... Kan ni verkligen peka på att Gud tycker det är okej att döda en annan människa? Spelar ingen roll om personen själv vill det. Har vi ändå inte tilltro till att Gud bestämmer när det är dags för en människa att dö? Sen när det gäller samvetsfrihet för vårdpersonalen när det gäller dödshjälp... den får väl samma "funktion" som samvetsfrihet när det gäller abort; anpassa dig eller sluta arbeta i vården. Nåden och medmänskligheten ligger i att med den fina palliativa vård vi har, se till att lindra och stötta för övergången till livet efter detta. Om ni vill leka Gud, så försök se med Hans ögon, där varje människa har ett okränkbart värde skapat i hans avbild. Det är inte upp till oss att skända det!
Göran Ågren
Anmärkningsvärt att akademiskt högt skolade argumenterar utifrån så ”selektiv” kunskap och fakta. Man väljer att helt bortse från de oroande erfarenheterna av eutanasi och läkar-assisterat självmord från Nederländerna, Belgien och Canada. Det resonemang som förs kring det ”sluttande planet” blir högst säreget eftersom man undviker att närmare reflektera över den indikations-glidning som kan komma genom en successiv utvidgning av lagstiftningen. Inga överväganden görs heller av eventuella långsiktiga konsekvenser (> 50-75 år) av att samhället/sjukvården välsignar och är behjälplig vid självmord - för synen på självmord, för självmordsfrekvensen, för förtroendet för sjukvården och för människors sätt att hantera de många, ibland mycket svåra, lidanden som uppträder under livets gång. Oavsett hu man ser på grundfrågan är det tunt, tillrättalagt och föga övertygande. Göran Ågren Kirurg
Ingrid Marongiu
Det borde vara självklart att en människa vid sina sinnens full bruk ska få bestämma över avslutet av sitt liv, det skulle annars vara det ända man inte får bestämma själv och med vilken rätt tar man ifrån individen den rätten, som är den viktigaste i livet?!