Argumenten mot dödshjälp motsägs av kunskap och fakta

REPLIK

Den 9 oktober publicerade Kyrkans tidning vår debattartikel om dödshjälp. Avsikten var att argumentera för att Staffan Bergström bör återfå den läkarlegitimation som Hälso- och sjukvårdsnämnden berövat honom på grund av att han hjälpt en döende ALS-patient, Per Maritz, att dö. (Se vidare om fallet i P.C. Jersilds bok Hur vill du dö? 2022, s. 243 ff.) I samband med detta ville vi också ge vårt stöd åt förslaget att öppna lagstiftningen för assisterat döende.

Vår förra artikel hade sitt fokus på människans rätt till självbestämmande, en central tanke i kristen humanism. En döende och plågad människa har – så länge hon är beslutskapabel - myndighet att själv bestämma över sin död.  Vi vill tillägga att det också handlar om människans värdighet. Forskningsstudier visar att låg livskvalitet, förlust av värdighet och oberoende är viktiga motiv för patienter att efterfråga dödshjälp. Kort sagt: läkarassisterat döende bör bli ett legaliserat alternativ för dessa utsatta människor.

Den 24 oktober publicerades ett svar på vår artikel skrivet av Sten Philipson. Han framför olika invändningar mot vårt förslag att legalisera assisterat döende. Dit hör till exempel att läkarbedömningar ofta är otillförlitliga, att legalisering av dödshjälp ställer oss på ett ”sluttande plan”, att dödshjälp är främmande för hälso- och sjukvårdens syften och att legaliserad dödshjälp är ett hot mot tilliten till sjukvården.  

För den som vill ha en faktabaserad analys, kan vi rekommendera den kunskapssammanställning om dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd (Smer) publicerade 2017 (Smer-2017.2-Dödshjälp-En-kunskapssammanställning.pdf). Där är de flesta av Philipsons argument mot dödshjälp analyserade – inklusive argumentet att doktorers prognoser är osäkra och ”ofta” rena gissningar (s. 173). Där behandlas också ett argument som Philipson inte tar upp, nämligen att smärtlindring och palliativ vård i livets slutskede minskar behovet av dödshjälp. Så är det troligen, men inte alltid (se s. 169-170). 

Ett exempel på en invändning som Philipson tillmäter en avgörande vikt handlar om det så kallade ”sluttande planet”. I diskussionen talar man om ”indikationsglidning”. Har man väl öppnat den legala dörren för dödshjälp så finns det ingen gräns för vad som kan tillåtas. Eller som Philipson skriver: ”Varför bara dödshjälp för människor som lider av en sjukdom, och inte för dem som lider av meningslöshet, utanförskap, ensamhet - ja, av själva livet?” Här finns det faktiskt studier av den så kallade Oregon-modellen, som pekar i en annan riktning. Smer skriver i sin kunskapssammanställning om dödshjälp: ”Sammanfattningsvis har det inte gått att hitta uppgifter som säger [något] om legaliseringen av assisterat döende i Oregon och Washington har lett till en ökad förekomst av dödshjälp utanför lagens ramar. Själva regelverket har däremot varit konstant, vilket talar mot att en successiv utvidgning av kriterierna är oundviklig om dödshjälp i någon form blir tillåtet” (Dödshjälp, Smer-rapport 2017:2, s. 179). Det kan tilläggas att varje regelverk med nödvändighet måste omprövas – och särskilt varje etiskt ställningstagande. Frågan om dödshjälp är inte unik och man måste alltid välja en väg mellan ytterligheter. Och varje tid har sina ytterligheter.

En annan av Philipsons invändningar är att läkarassisterat döende utgör ett hot mot tilliten för sjukvården. Smer gör en annan bedömning.  ”Det finns inga belägg för att tilliten till sjukvården minskat i Oregon eller Washington State. Stödet för lagstiftningen bland befolkningen är… starkt i Oregon och förefaller ha ökat sedan legaliseringen. Även i Beneluxländerna och Schweiz tenderar stödet för dödshjälp i befolkningen att öka,” skriver Smer i sin sammanställning (s. 172).

Philipson efterfrågar i sin artikel ett förtydligande av läkares medverkan vid läkarassisterat döende. Innebär vårt förslag att en läkare ska ha rätt att skriva ut en dödlig medicin till en svårt lidande och döende patient, eller att en läkare även ska ha en skyldighet att göra detta? Vårt svar är att man bör följa internationell praxis.  I alla länder som tillåter dödshjälp finns en samvetsklausul med innebörden att ingen läkare har skyldighet att utföra dödshjälp; det är alltså frivilligt. Däremot får en läkare inte hindra en patient att söka hjälp på annat håll. (Jersild skriver mer om detta och annat i sin bok.)

Vi har också en mer övergripande kommentar till Philipsons artikel. Den gäller hans avfärdande av våra religiöst grundade argument och hans bedömning att sådana inte är relevanta i frågan om läkarassisterad dödshjälp. I motsats till Philipson anser vi den kristna trons perspektiv är betydelsefullt för både troende och icke-troende. En som verkligen tar detta perspektiv på allvar är den katolske teologen Hans Küng. Han behandlar bland annat denna fråga i sin bok Glücklich Sterben (2015), där han ger ett teologiskt försvar för läkarassisterat döende. Han skriver bland annat att ett liv i Kristi efterföljd inte innebär en imitation av hans lidande och ännu mindre att uppsöka lidandet. Istället för en imitation vill Küng tala om en korrelation. Man skulle kunna beskriva det som ett växelspel mellan motstånd och underkastelse. Bekämpa lidande så långt det går och bära det lidande som vi inte kan undgå. En döende människas lidande kan och ska vi söka att bemästra genom smärtlindring och god palliativ vård, men där en patients lidande och umbärande blir outhärdliga är det enda barmhärtiga att en läkare på hennes begäran hjälper henne att avsluta livet.

Carl-Reinhold Bråkenhielm,
präst, professor em.,
Kjell Kallenberg,
prost, docent,
Tuulikki Koivunen Bylund,
biskop em.,
Johan Unger,
domprost em.