Därför är det viktigt att vi bjuder in till samtal om polyamori

Helena Myrstener, Gunilla Hallonsten Malmö pastorat
Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Foto: Getty

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till samtal om polyamori.

Svenska kyrkans uppdrag är försonande mångfald. Under Pride blir mångfalden extra synlig i regnbågens alla färger. Ett av regnbågens spektra är polyamorös identitet. Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Det går inte att förenkla begreppet polyamori till det som ibland kallas ”öppna förhållanden”.

Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till ett samtal om polyamori i en av stadens citykyrkor, S:t Johannes kyrka. Är polyamori eller flersamhet något som Svenska kyrkan överhuvudtaget ska samtala om? Vilka skulle skälen i så fall kunna vara?

En traditionell klassisk kristen syn på äktenskapet tillhör vårt arv, det vill säga att förbundet mellan två individer är sakramentalt och heligt, det symboliserar Kristi kärleksförbund med sin kyrka. Med detta synsätt förstås äktenskapet som en gudomlig ordning, en djup enhet som hör till skapelsen och som människan inte kan förfoga över eller ens greppa med sitt förstånd. Denna teologi har format mångas drömmar om den ende/enda som finns där någonstans, ämnad enbart för mig och i vilkens famn jag kan lägga hela mig. Är inte kravet som ligger dolt i detta egentligen ouppnåeligt? En människa kan aldrig bära någons behov fullt ut eller uppfylla all längtan. Ingen kan heller ta eller bära Guds plats i någon annan människas liv.

Kärleken är och ska vara centrum i den kristna tron. Vi talar mycket om kärleken och uppdraget är att inte stå i vägen utan ge rum och rymd för den. Kärlekens källa, ursprung och grund finns i en treenig Gud. Förebilden är Jesus Kristus liv och gärning. Guds förlåtelse och försoning genom Kristus öppnar ständigt upp för kärlekens nya möjligheter och flöden. Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?

Det svenska samhället accepterar i dag helt självklart en slags flersamhet som tar sin början i en tvåsamhet som kan brytas genom en skilsmässa, varpå sedan ett nytt äktenskap kan följa med löften som ännu en gång avges framför ett altare. En flersamhet som däremot existerar i exempelvis en tresamhet är fortfarande något som kyrkan inte har närmat sig. Rädslan att uppfattas fel och antas förespråka månggifte kan vara en mycket rimlig anledning till detta. Men, människor som lever i flersamhet kan komma att uttrycka önskemål om kyrkans välsignelse. Finns det en reflekterad beredskap för detta så det kan leda till goda och befriande samtal? Svenska kyrkans hållning är i dag att stödja och välsigna livslånga, trofasta parrelationer. Men människors egna överenskommelser, löften till varandra och vad som personligt läggs i innebörden av trohet vet vi väldigt lite om.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen. Det som rör sig i människors huvud och hjärtan är kyrkans angelägenhet. Ett samtal kring polyamori eller flersamhet visar att Svenska kyrkan vill förstå något fördjupat om människans själsliv och hur innersta behov uttrycks. På detta sätt kan kyrkan lära, bidra i samtalet, ge plats och möjligheten för människor att spegla sig i varandras berättelser om kärlekens gudomliga ursprung och olika ”ansikten”.

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. ”Tvåsamheten” och ”flersamheten” kan med fördel mötas i ett berikande samtal kring fördjupade frågeställningar kring trohet, svartsjuka, ärlighet, tillit, sårbarhet, jämlikhet, hur kärleken hålls levande och räcker till.

Vi vet att skilsmässostatistiken är mycket hög. Människor vigs och välsignas och det som började innerligt och ärligt kan sluta i uppbrott. Är det så att den starka tvåsamhetsnormen kan tänkas leda till att människor upplever sig nödda och tvungna att genomgå skilsmässa och uppbrott i rädsla för att dela och samtala om inre behov eller önskan om en förändring? Exempelvis erkännandet av en romantisk kärlek till
ytterligare en person?

Att tala om bristerna som finns i tvåsamhetsnormen och i den romantiska drömmen om ”den ende” kan komma att bli nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse i vår tid.

 Gud själv finns i en pågående process och relation som vi kallar för treenigheten. I denna flödar och pulserar den jämlika, tillitsfulla och ömsesidiga Kärleken. Denna Gud har i sin tur skapat oss till en rik mångfald i sprakande regnbågsfärger. Denna Gud kallar också människan att utforska kärlekens djup, höjd och bredd.

Helena Myrstener, Präst i S:t Johannes kyrka i Malmö
Gunilla Hallonsten, Kyrkoherde, Malmö

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

35 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Per Hägglund
Var finns kyrkans moral? Ställer kyrkan inte upp på tio guds bud? Tio guds bud: du skall icke begå äktenskapsbrott. Tur att jag gick ur kyrkan efter Jackie Antelen alla tidigare uttalande. Uppmuntrar Svenska kyrkan att ha fler fruar eller flera män i äktenskapet.
Adam
Mikael, huruvida kyrkan är torftig eller inte i dina ögon får vara din sak. För min del avgörs frågan om Kyrkans torftighet huruvida hon är sin herre trogen eller inte. Ordet Kyrka betyder ”det som tillhör Herren”. Om kyrkan slutar lyssna till Guds ord - om kyrkan slutarfölja Jesus och söka sanningen genom honom - då är hon ingen kyrka mer. Då tillhör hon inte längre honom. Att det finns människor som kan leva flersamt med bibehållen omsorg och respekt för varandra betyder inte att Kyrkan måste validera livsformen såsom likvärdig en relation mellan två människor. Kyrkan ska framhålla den livsform som Gud i Jesus har knutit sina löften till. Den sakramentala aspekten har vi människor inte mandat att ändra.
Robban Jacob
Tusen Tack Gunilla och Helena - för er Klokhet och ert MOD - Att våga lyfta en så tabubelagd fråga! Tyvärr är det många som kallar sig för "Goda Kristna "-MEN! Som beter sig tvärtemot! DET kan jag tyvärr se redan i kommentarerna här! Individer som är snabba att Döma ALLT som inte överensstämmer med DERAS ÅSIKTER! Så kallade "Kristna" som oftast väljer att glömma: "Dömmen icke och som icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?" (Matteus 7:3)! Jag är själv kristen och Polyamorös! Jag tackar Gud för att jag har blivit välsignad med gåvan att kunna älska FLERA! EN känslomässig simultankapacitet! Som INTE är förunnad ALLA! JAG har valt att INTE - "komma ut" som Poly! FÖR ATT jag har sett intoleransen och fördömandet på nära håll! Långt innan jag insåg att jag skiljer mig från normen - så förkastade jag min barndoms drömmar om att arbeta i Svenska Kyrkan! - För att jag TAPPADE TRON PÅ DE KRISTNA! Polyamori och ALLA dess under-varianter ÄR ETISK Icke-Monogami - där SAMTYCKE från ALLA parter är ett KRAV! DET ÄR grunden! JAG TACKAR GUD för att jag har välsignats med gåvan: känslomässig simultankapacitet: Jag KAN ÄLSKA MERA för att jag KAN ÄLSKA FLERA! Förmågan att älska är en gåva…
Mikael
Adam, för mig framstår det som att du försöker frånsäga dig ditt personliga ansvar att reflektera och tolka. Att söka efter en ofelbar tolkning människor bara har att ansluta sig till - utan att behöva ta ansvar för - tror jag grundar sig i rädsla, inte kärlek. Det är en del av den mänskliga psykologin som visat sig farlig genom historien.
Adam
Mikael - ditt guilt by association-resonemang köper jag inte. Vad som lett till vad i historien är mer komplicerat än du vill föreslå. Jag tror att Kyrkan faktiskt förvaltar något som är sant. Det är inte upp till varje tid att ”hitta på” en kristendom som passar dem. Kyrkan är apostolisk - vi förvaltar apostlarnas tro. Detta är en del av prästlöftena. En präst ska ”rent och klart förkunna evangelium”. Om ”evangelium” är upp till var och en så är löftet tomt. Kyrkan HAR EN LÄRA. Den kan man ta del av i skriften, i de ekumenska symbola och i den augsburgska bekännelsen. Därtill i kyrkoordningen. Gillar man inte det kan man ju hitta något annat sammanhang kanske.
Per Hansson
En gång i tiden menade man att det var ett stort framsteg när polygami förbjöds. Den tiden är kanske förbi nu?
H.H
Om inte kyrkan är nära folket så kommer kyrkan att dö. Om kyrkan endast följde bokstavstroende så skulle inga kvinnor få tala, barn skulle misshandlas, barn skulle få gifta sig, slavar vara tillåtna och glöm att äta kött med gräddsås... vidare skulle det vara svårt att hantera de minst tre olika beskrivningarna om Jesu uppståndelse... Vilka ord skulle väga tyngst? Är varje ord lika mycket värt? Hur gör vi med de olika översättningarna? Hur gör vi med de olika tolkningarna? Vilka är egentligen Guds ord? Vilken upplaga av bibeln är den sanna? Att Jesus fortfarande kan beröra så många människors hjärtan är inte det ett verkligt mirakel? Spelar det verkligen någon stor roll om människor vill leva asexuellt, monogamt eller flersamt? Är inte det faktum att människor har en inre relation med Gud så enormt mycket större och viktigare än med vem eller vilka de lever? Så länge ingen far illa såklart! Vem har egentligen rätt att döma hur andra lever? När vi dömer gör vi skada. Vi sätter oss till doms och de dömda får lida. Om de skadar någon så förstår jag att de kan behöva dömas, men hur kan någon ta på sig rätten att skada andra som inte skadar någon alls? Det är bra att detta tas upp!
Mikael
Adam, notera det H.H tar upp. Om du skulle flyttas slumpmässigt i tid och rum, skulle du med säg 99 procents sannolikhet möta en kyrka som gjorde en helt annan tolkning av rätt och fel än den du gör i någon fråga. Vi är människor och våra tankar är mänskliga. Det har alltid funnits personer med din sorts anspråk på ofelbarhet, och vi har alltid kommit förbi er i historien.
Otis
Talet om ”bokstavstroende” är så oinitierat.. Det är inte så enkelt att det handlar om hur man förhåller sig till bibeln. Också de som här kallas Bokstavstroende vet att de sysslar med bibeltolkning, men gör det i kontinuitet med Kyrkans tradition. Kyrkan har i alla tider arbetat med att tolka bibelordet, och har gjort det med mycket omfattande metodik. De ekumeniska koncilierna är exempel på detta. Reformationen är exempel på detta. Vad vi här ser är enskilda präster som utan hänsyn till Kyrkans tolkningstradition uppfinner en helt ny dogmatik med en förskjuten eller förändrad innebörd i redan etablerade begrepp. Kärlek betyder inte längre kärlek. Försoning betyder inte längre försoning. Nåd betyder inte längre nåd osv osv. Därför är det mycket svårt att överhuvudtaget föra en teologisk debatt. Den ena sidan har ”gett upp” på teologin, och avfärdar varje teologiskt argument som hat eller ”bokstavstrohet”, vad det nu är för något..
H.H
Otis -så länge ”den-enda-sanna-vägens-metodik” skadar människor är det ingen bra eller vettig väg att gå. Stora människogrupper har varit och är fortfarande uteslutna ur många prästers välsignelse och värme bara för att dessa tycker att de visar kärlek på ett fel sätt. Så länge ingen blir skadad kan det omöjligt vara fel är det mest rimliga resonemanget. Att vända sig bort från dessa människor är att skada dem. Att tvinga dem att leva sitt liv på ett annat sätt än de är skapade är att skada dem. Det är ansvarslöst att bara blunda för detta faktum. Teologers oförmåga att innefatta hbtqi+människor har inneburit och innebär stort lidande och har orsakat både självmord och mord. Dessutom vänder sig kyrkan bort från alla barn födda i regnbågsfamiljer (där även polygama är inkluderade) genom att inte erkänna deras existensberättigande. Jag är inte stolt över vad kristna genom åren utsatt stora människogrupper för och lite självreflekterande vore minst sagt vara på sin plats istället för att framhålla förträffligheten i teologisk metodik. Det finns ganska många kvinnor som inte håller med männens långa traditioner av förtryck...