Gudstjänstoptimism och inspiration att hämta

”Ritualer gör tiden beboelig”, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i sin nya bok om tro och hopp mitt i coronapandemin. Och kanske är detta just det vi ser i statistiken från SVT och SR – människans behov av riter, alldeles särskilt i kristider.

Public service-bolagen har nämligen registrerat ett kraftigt ökat intresse för andligt innehåll under våren och sommaren. Tv-gudstjänsterna har fördubblat sina tittarsiffror, trots att det övriga tv-tittande gått ner. På radion ser man också en kraftig ökning av lyssnandet sedan i påsk (KT 36/2020). Till detta ska läggas de mycket stora antal gudstjänster som under pandemin livesänts och följts över Facebook och via församlingars hemsidor.

Det finns två uppenbara anledningar till ökningarna. Dels är det många trogna gudstjänstbesökare som tillhör någon riskgrupp och därför avstår ordinarie gudstjänster till förmån för digitalt utsända dito. Dels kan man anta att coronakrisen har lett till ökad medvetenhet för allas vår existentiella utsatthet, vilket bland annat kanaliserats på detta sätt.

Vi har alltså att göra både med gamla besökare på nya kanaler och med generellt sett nya besökare. Båda grupperna med det gemensamt att kyrkans riter gör vår oroliga tid mer beboelig.

Svenska kyrkans gudstjänstliv beskrivs ofta – med rätta – som en krisbransch. Deltagarantalet i församlingarnas ordinarie gudstjänster har minskat dramatisk under de senaste tjugo åren. Därför behöver Svenska kyrkan tänka kreativt kring sina gudstjänster.

Kanske finns inspiration att hämta i lärdomar gjorda under pandemin vad gäller tillgänglighet och gestaltning. Och tveklöst finns det glädje och tillförsikt att hämta ur statistiken från SVT och SR. Den slår ju fast att det uppenbart finns behov av rit, andakt och gudstjänst och att det knappast är en naturlag att deltagarantalet måste gå ner.

Det finns alltså anledning till optimism inför gudstjänstens framtid.