Han kom ut som kristen men borde ha låtit bli

Det är ett stående skämt i min generation av unga kvinnor, att den som tittar in hemma hos en man kan utläsa en hel del bara av hans bokhylla. 
Finns där titlar av nyateisten och evolutionsbiologen Richard Dawkins, som Illusionen om Gud och Den själviska genen, finns en av otaliga tjejer empiriskt belagd stor sannolikhet att mannen i fråga också besitter ett antal egenskaper. I fallet Dawkins-läsaren: ”nyfikenhet” och ”kritiskt tänkande” (läs: ett notoriskt behov att förklara hur universum egentligen fungerar).

Jag uttrycker mig väl raljant. Att människor söker svar på livets stora frågor, och blir intellektuellt stimulerade av förföriska professorer som predikar sina rön på internet är inte konstigt. 

Många har däremot funnit att nyateismen, med sina löften om att ersätta gudstro med ett rent, sekulärt förnuft, kräver en närmast religiös övertygelse om att människan är rationell och världen begriplig. Naturvetenskapliga rön är viktiga, men evolutionärt tänkande och savann-myter kan aldrig fungera som ensamt svar på hur världen djupast är beskaffad. 

Men så plötsligt, på påskdagen, bjöd världens förmodligen ihärdigaste ateist på ett oväntat utspel: 
”Jag är kulturkristen”, sade självaste Richard Dawkins i ett tio minuter långt radioinslag i brittiska LBC. Halleluja! hann jag tänka. Den man som ägnat sitt liv åt att övertyga andra om att världen och själen är död har vid 83 år genomgått en omvändelse likt Paulus i Damaskus. 

Men så tillade han snabbt: ”men jag är inte troende”. 

Och därefter gick det bara utför. Främst ville han förklara att en kristen majoritet i Storbritannien är bättre än en muslimsk. Att katedraler är finare än moskéer. Kristendomen en mer etiskt anständig religion.  

Suck. Mannen som gjort karriär på myten om att religionen går att dödförklara vägrar att erkänna sina idéer besegrade. I stället gör han skillnad mellan troende på ett sätt som inga demokratiskt sinnade, praktiserande kristna eller muslimer skulle acceptera.

Förståelse och uppskattning för det kristna arvet är inte av ondo. Men en kulturkristendom som får syre av att föredra en religion framför en annan är inte kristen. Dessutom går det inte att konservera en religions fasad som vore den ett föremål på museum. 

Det behövs inga katedraler utan människor som ber. Ingen kristen etik utan tron på att Gud lever och verkar i världen. 

Ingen frukt utan livaktiga rötter, alltså. Det borde väl ändå en evolutionsbiolog begripa.

Fanny Willman, ledarskribent