Den eviga frågan om ­kyrkans relevans

På tröskeln till ett nytt år kan man kosta på sig att bli stilla ett ögonblick inför de eviga frågorna. Nu tänker jag inte på de ­regelrätt eviga frågorna om meningen, skulden, döden eller oändligheten. Jag är betydligt mer modest och avser frågorna om kunderna, talangfulla medarbetare och kommunikationskriget.

Det är Per Schlingmann och Kjell A Nordström som benämner dessa tre frågor som ”eviga”, i boken Corona Express (2021) som tidigare uppmärksammats på denna ledarsida (25/8 2021). Också för kyrkan äger dessa frågor sin giltighet och aktualitet, även om vi talar om människor och medlemmar snarare än om kunder.

1 Människor. Hur skapar och vårdar kyrkan relationerna till dem som man finns till för? Människor är i vår tid mer öppna för förändring. Denna rörlighet är tveeggad, då det både kan vara ­lättare att knyta kontakter men också allt svårare att hålla fast i relationer. Människors ökade rörlighet har också blivit tydligt i kyrkans medlemsstatistik: Många går ur ­kyrkan men fler än någonsin går in, vilket medlemssiffrorna från förra året ­belyser.

2 Medarbetare. Hur blir kyrkan lockande som arbetsplats för rätt sorts medarbetare? Den rekryteringsutmaning som kyrkan står i är reell. För att vara attraktiv för människors framtida ­yrkesval gäller det bland annat att erbjuda flexibilitet, nyfikenhet och öppenhet. Och – naturligtvis – utbildningar som attraherar och fungerar.

3 Kommunikationskriget. Hur når kyrkan igenom bruset och utvecklar sin förmåga att berätta? De ­sociala mediernas framsteg har inne­burit att masskommunikation får stå tillbaka till förmån för samtal. Det handlar om att kunna berätta, men också om att bli en snackis. Men då självklart en snackis om rätt saker. Det är – också under detta nya år – förödande när kyrkan talar om eller skapar surr om helt fel saker.

Underliggande de tre eviga frågorna finns den om kyrkans relevans. Ofta raljeras över kyrkans önskan att vara relevant. Man menar då, att kyrkan riskerar ge upp sitt eget ärende eller är desperat i sina försök att hamna på agendan. Att sträva ­efter relevans kan absolut utgöra en fälla för kyrkan om man förlorar det egna huvuduppdraget. Samtidigt är relevans nödvändig eftersom dess motsats är oviktig eller ovidkommande. En icke-relevant eller betydelselös kyrka bidrar inte med någonting alls, vare sig relation eller provokation. Det är dessutom en alltför grund analys att relevans automatiskt skulle leda till urvattning. Tvärtom finns en utbredd längtan, också utanför kyrkans innersta krets, efter en kyrka som är relevant just som kyrka.

Det borde vara frågan att utforska under detta nya år när många nya förtroendevalda tar plats runt om i landet: Hur möter vi människors längtan efter kyrkan som kyrka?

Med anledning av de tre eviga frågorna levererar Schlingmann och Nordström ett råd: ”Var relevant. Agera nu. Visa empati. Och framför allt: se det stora i det lilla”. Visst kunde formuleringen vara tagen från en församlingsinstruktion. Kanske också fungera som ett nyårslöfte för oss som kyrka!