Winberg: För mig handlar det om kärleksbudskapet

När Margareta Winberg 2013 kandiderade till kyrkofullmäktige i Östersund intervjuades hon i tidningen Dagen. Då sa hon att ”även om jag inte är troende tycker jag att de värderingar som kyrkan står för är bra”. Nu tar hon plats i kyrkostyrelsen och hennes uttalande har på nytt uppmärksammats.

– För fyra år sedan var allt så nytt för mig. I dag hade jag nog sagt att jag inte är aktivt troende, säger Margareta Winberg till Kyrkans Tidning.

– Tro är för mig något väldigt privat. Jag tycker inte att någon ska behöva utveckla och förklara graden av sin tro. De som har hängt upp sig på detta har nog rent politiska motiv.

Men nu tar du plats högst upp i Svenska kyrkans ledarskap. Borde man inte vara tydlig med vad och vem man tror på?

– För mig är det handling som räknas. Att man följer det kristna kärleksbudskapet. Man kan vara troende, tvivlande och sökande. Men i vilken fas man är får man behålla för sig själv.

– I kyrkorådet i Östersund, där jag har varit ordförande, har vi pratat mycket om teologi och det eviga livet. Men Svenska kyrkan tar emot alla och här finns utrymme för de som redan har formulerat sin tro och för dem som är sökare. Jag utgår att så är fallet i kyrkostyrelsen också.

Hur formulerar du det kristna budskapet?

– Det man vill att människorna ska göra mot en, ska man vara beredd att göra mot människorna. Det är enkelt att formulera, men svårt att göra. Det tycker jag att alla människor ska tänka på. Särskilt de som säger att de är troende, säger Margareta Winberg.

Hon berättar att hon under åren har hållit föredrag om den kristna tron i kyrkan.

– Och det har aldrig varit något problem för mig, men tydligen för vissa andra. Men man kan vara kristen utan att gå i kyrkan. Man kan visa sin kristenhet på andra sätt: genom att hjälpa ensamma och flyktingar, till exempel. Kristenheten finns inte bara i kyrkan, utan kan finnas överallt där människor är.

Brukar du be?

– Ja, det brukar jag göra i kyrkans gudstjänst. Men jag har även bett vid ett annat tillfälle och då blivit bönhörd. Jag bad för en sjuk medarbetare, och hon fick leva ganska många år till. Den händelsen har jag tänkt mycket på.

Vad fick dig att be?

– Jag var väldigt förtvivlad. Det är väl i sådana stunder som man kan känna att man kanske ska försöka att be till Gud. Det är en del av mitt sökande.