Balansakten som gör oss mänskliga

De lutherska stororden. Del 3 av 3. Tredje delen: FÖRSONING

För en tid sedan beskrev jag på Facebook hur jag låg hemma med influensa och ett stort utslag i ansiktet samtidigt som Malena Ivarsson pratade om sex appeal i radion, och vilken kontrast det var mellan Malenas sex appeal och mitt erbarmliga tillstånd. Som kommentar skrev en prästvän ett enda ord i kommentarsfältet: simul.

Detta lilla ord betyder mycket för mig nu för tiden. Simul är latin och betyder ”samtidigt”, och det är ett mycket verksamt försoningsord för en sån som jag.

Jag har två yngre systrar. Jag vet att jag kan vara synnerligen okänslig mot dem. Helt ohämmat säga vad jag tycker att de ska göra och hur, utan minsta lilla fingertoppskänsla. Jag kan vara snäsig mot kollegor – särskilt om jag är stressad. Jag är fåfäng, självtillräcklig och fördomsfull. Ibland opålitlig. Jag är också kärleksfull, generös och gråter när olycksdrabbade familjer får sina fallfärdiga hus renoverade på tv. Jag har en stark tro.

När jag var ung såg jag allt i svart eller vitt. Ena dagen trodde jag att jag var världsbäst. Andra dagen helt värdelös. Tredje dagen också. Samma drastiska kontraster såg jag i världen omkring mig. Det svävar till och med något romantiskt över det ensidiga – den onda och den goda. Den svarta och den vita. Offer och förövare.

Så tänker jag inte nu. En människa kan samtidigt vara både fåfäng och osjälvisk. Både generös och missunnsam. Simul.

Ur hyllan plockar jag en bok med några år på nacken; i boken Lilla katekesen beskriver Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster Luthers teologi som en både-och-teologi: ”Entydigheten betraktas ofta som eftersträvansvärd i våra mänskliga sammanhang. Antingen-eller är det som gäller /.../ Luthers både-och förenar märkligt nog motsatser, gör skillnader tydliga och skapar samtidighet.”

Det mest berömda både-och:et hos Luther är också det viktigaste för mig – det som beskriver människans natur, och som på latin lyder ”Simul justus et peccator” – samtidigt rättfärdig och syndare.

Det finns två diken vi kan hamna i om vi utesluter det ena eller andra ordet. Antingen upplever vi oss själva som bara syndiga, med självförakt och passivitet som konsekvens. Eller så ser vi oss själva som rättfärdiga och det gör oss högfärdiga och övermodiga. Vi är både-och.

Att se och acceptera denna dubbelhet är avgörande för vår upplevelse av att vara människor, tror jag. Och den är ett effektivt motgift mot den obehagliga perfektionism som jag tycker präglar människosynen omkring oss.

Det finns en otäck tendens att ge människor väldigt ensidiga, ytliga roller. När pedofilen på Kronobergshäktet beskrev sin djupt kända sorg över sin döda hund stred känslorna inuti mig. Hur kan han gråta över en hund, men inte kännas vid sina övergrepp? Simul justus et peccator.

När tiggaren utanför Ica säger att jag har köpt fel sorts smärtstillande plåster blir jag först upprörd över att hon inte är tacksam – bara tacksam. Det är den roll jag tilldelat henne och den ska hon spela. Sen minns jag: simul. Det är en människa som sitter där.

När Stina Wollter ohämmat dansar i långkalsonger på Instagram, utan att ha en fotomodellkropp, så provoceras många. Hon döljer inte sin mage, sina ben. Hon lyder inte kravet på perfektion. När Björn Ranelid skryter om sitt språk så lyder han inte kravet på måttfullhet. De framstår som rebeller, men i själva verket är de viktiga påminnelser om de dubbelheter som bor i oss alla.

Även Jesus är en förebild – det är inte svårt att se hur Jesu motståndare desperat försökte klämma in Jesus i en hanterlig roll, in i entydigheten. Men genom hela passionsberättelsen, överallt där Jesus går fram, avslöjas människors mångsidiga, blandade sammansättning – ingen är helt fri från synd, ingen är bara ond. Petrus, Judas, alla de andra lärjungarna. Alla sviker de Jesus på olika sätt, och tvingas att kännas vid det. Alla är de samtidigt älskande.

Jag har ofta funderat på hur det kan ha varit för Paulus. Han har skrivit hur han stod bredvid när kristna stenades till döds, utan att ingripa. Tvärtom var han en ivrig förföljare av kristna. Han utvecklade ett djupare och djupare hat mot dem. Men medan han ännu rasade av mordlust, som det står, slås han till marken av ett bländande sken, när han är på väg till Damaskus. Och inifrån ljusskenet frågar Jesus: Varför förföljer du mig?

Paulus blir aldrig densamme igen. Kanske bestod Paulus frälsning i en genomgripande erfarenhet av den egna dubbelheten? Kanske var det bländande skenet ett avslöjande ljus som lyste ända in i hans innersta? Tänk att först vara en fanatisk kristendomsförföljare och sen inse att man haft helt fel, att man bidragit till andra människors tortyr och död, men inte gå under av denna självinsikt utan vända om och frimodigt bli kristenhetens ivrigaste förkunnare av kärleksbudskapet.

Den självkännedom som uppstår ur en djup känsla av simul justus et peccator är kanske det som är ondskans spärr och försoningens förutsättning. Vi har att härbärgera ont och gott, gudomlighet och förgänglighet. Gud vet att det är en svår balansakt. En människa rymmer så oändligt mycket mer än det som syns vid första anblicken.

Det finns djup försoning i Luthers realistiska människosyn. Denna försoning gäller min syn på mig själv och andra. Den gör att jag kan ha fördragsamhet med mänskliga brister samtidigt som jag kan se kvaliteterna i en människa. Med en sådan människosyn är det inte lika svårt att leva.

I begravningssamtalen jag har försöker jag ge plats för detta. Jag brukar fråga: ”Hade hon verkligen inga besvärliga sidor? Jag lovar – jag kommer inte att fördjupa mig i dem i griftetalet…”

Simul justus et peccator. Både underbar och hopplös, både olidligt irriterande och varmt kärleksfull, både snål och humoristisk. Nog skulle det kunna vara en beskrivning av de flesta av oss?

Camilla Lif